hjelplöst döda sig; man ser ett och annat käckt anfalla den ryttare, som först fångat det, och han behöfver all sin färdighet för att ej blifva stångad. En annan skyndar då till hjelp och gör slut på striden genom att snärja kreaturets bakben, hvarefter det lätt dödas. I synnerhet väcker hästarnes fullkomliga dressering för ändamålet förundran. En saladero erbjuder deremot en tafla af oblandad ohygglighet Kreaturen dödas här fabriksmässigt, stundom till hundratal om dagen. Hudarne saltas eller torkas, köttet afskäres i långa och breda skifvor, af en half tums tjocklek, och torkas för att sedan skeppas till Brasilien och Westindien, talgen och taglet tillvaratages med omsorg, benlingar och mindre hudstycken begagnas till limkokning, hornen afslås och utskeppas, och laggarne kokas och renskrapas för att gå samma väg. Vid saladeron qvarstadna inelfvorna, som få ruttna; skallarna med vidsittande hornqvickar, som begagnas till stängsel; och skrofven med en del vidsittande kött, som, sedan de fått torka, brännas under talgpannorna. Den stinkande rök, de dervid afgifva, kännes ofta på långt håll. Stundom utkokas dock fettet ur dem innan de på detta sätt användas: det skeppas i kärl till Europa. Alla ofvannämnda arbeten försiggå med största noggrannhet och omsorg, arbetarne hafva allt på beting och förtjena ej obetydligt. En stor del af dem äro utvandrade Basker. Köttets torkande är en ganska kinkig förrättning, ty det måste derunder noga aktas för regn och fuktigt väder, och nedtages då från de ställningar, hvarpå det är upphängdt, och lägges i högar, som täckas med hudar, när de ej hafva skjul öfver sig. När det är lagom torkadt, lägges det i dylika högar, och man saltar något mellan hvarfven. Oaktadt sitt obehagliga utseende är det ganska smakligt, och ingår till hufvudsaklig del i kosthållet för slafbefolkningen i Brasilien och på Cuba. En saladero erfordrar betydligt kapital-förlag, och de flesta, af dem egas af utlänningar, som af godsegarne på landet uppköpa boskap. Man skulle tro att den gräsliga stank, som omsväfvar dessa ställen, skulle innebära fröet till en mängd sjukdomar, men sådant är ej fallet. Buenos Ayres är nästan fritt för epidemiska sjukdomar af allvarsammare art, och vistandet i slagteriernas närhet anses på stället snarare helsosamt än motsatsen. Till de lärdes bedömande få vi öfverlemna, om detta härrör deraf, att luften och klimatet äro så goda, att de ej en gång af den stora myckenheten förruttnande djuriska ämnen kunna förpestas, eller om dessas utdunstningar i sig sjelfva ej skulle vara för helsan så skadlige, som deras stank kommer en att tro. Landets åt alla håll öppna beskaffenhet och deraf följande