som vid vissa tillfällen är nödvändig, och ryttaren gör dagliga runder för att tillse att inga löpa bort och att bortdrifva fremmande boskap. Det inses lätt, att allt detta är ett ganska mödosamt arbete, som fordrar en härdad kropp, skarp syn, mycken lokalkännedom och bekantskap med kreaturens vanor, hvarföre endast få inflyttade utlänningar dermed sysselsätta sig. Bland landtboerna finnas de, som riktigt studerat konsten att uppspåra bortlupna kreaturshjordar<footnote>En sådan kallas »rastreador,» af »rastro,» som belyder spår. De med kreaturens vaktande sysselsatte kallas »peones» eller »vaqueanos.»</footnote>, och de berättelser, man hör om dessa menniskors förmåga att drifva på spår, låta högst otroliga, men måste vara sanna. De skola finnas, som inom en yta af flera hundrade qvadratmil känna hvarje bäck, kulle, kärr, betydligare träd eller busksnår, med ett ord hvarje lokalförhållande, och vi hafva sett uppgifvet att diktatorn Rosas skall blott på gräsets utseende och smak kunna säga i hvilken trakt af landet söder ut i provinsen Buenos Ayres han befinner sig. En gång om året hopdrifves all boskap på egendomen för att öfverräknas och märkas, och dervid uttages det antal, som skall försäljas. Man anser att på en väl skött egendom omkring en tredjedel af hela antalet kan årligen afyttras eller slagtas, utan att för framtiden medföra minskning i tillgången. Men under oroliga tider händer det att nästan allt drifves till staden, för att ej af fienden bortröfvas, och sådant har stundom i vissa trakter så godt som utrotat boskapen, men då den ostörd får fortplanta sig, ökas den så hastigt, att blott få år behöfts för att återföra öfverflöd derpå. Den starka och långvariga torka, som temligen periodiskt säges återkomma, har flera gånger åstadkommit förfärliga härjningar bland hjordarne. Allt gräs förtorkar då naturligtvis, och kreaturen dels svälta och törsta till döds på den egendom de tillhöra, dels löpa derifrån, sökande vatten och föda, blanda sig tillsammans i ofantliga skaror och kunna ej mera fås reda på. Aren 1827—30 skall en sådan torkperiod inträffat, under hvilken provinsen Buenos Ayres skall hafva mistat öfver en million kreatur. Hästar och hornboskap skola då i stora skaror omkommit på stränderna af Paraná-floden, dit de rusat att dricka, men nedsjunkit i dyn, derifrån de, utmattade af svält, ej kunnat arbeta sig lösa, förrän de nedtrampats af de efterföljande. Hela provinsen förvandlades till ett dammande fält, råmärken mellan egor öfverhöljdes af drifvor af sand, och regeringen måste tillsätta en serskild kommitté, för att så väl utreda dessa, som ur de sammanblandade kreaturshoparne afskilja de olika egendomarnes tillhörighet<footnote>Se Darwin's Voyage and Adventure of Beagle, III, 155.</footnote>. Utom hornboskap slagtas årligen ett stort antal ston. Sådana begagnas aldrig, eller endast i högsta nödfall, till ridhästar, och man