att antaga att just Urquizas grymhet rekommenderat honom hos Rosas, som funnit sig belåten med en befälhafvare, som, utan att afvakta befallning, utförde de grymheter, hvartill möjligen öfrige officerare ej utan bestämd befallning låtit förmå sig, ehuru de talrika rapporter, man från flera af dem eger i behåll, och hvari de skryta öfver sina blodiga bedrifter, gifver anledning tro att villiga bödlar hvarken saknats, eller att deras förfaranden varit republikens högste styresman ovälkomne. De återfalla således på honom, som ej blott tillåtit, utan äfven anbefallt dem, samt berömt och belönat verkställarne. Ett enda fall kan ännu finnas, det att alla dessa grymheter äro diktade. Biografi-författarens nedrighet ligger då i klar dag; men olyckligtvis är åtminstone en god del af dem för väl bevittnad och bestyrkt för att tvifvelsmål om deras verklighet skola kunna uppstå. Längre ned fortsätter artikeln sålunda sina diatriber: ”Hvad kan man vänta af en låg själ, som föredrager förnedring framför uppfyllandet af sina pligter såsom menniska och medborgare? — Huru kan man understa sig att tala om organisation, då man bryter sina eder, drager svärdet mot sina bröder, trampar deras rättigheter under fötterna, förstör deras egodelar, nedblodar deras fält och sträfvar att åter försänka dem i den anarki, från hvilken de blifvit underbart räddade genom den upphöjde, ryktbare och dygdige embetsmäns bemödanden, hvars förtjenster Urquiza misskänner, och hvars makt han vill störta? — Han, den brottsligaste bland Argentinerne, som stred i Decemberupprorets leder innan ännu republikens första styresmans blod kallnat<footnote>Dorrego, skjuten på Lavalles befallning.</footnote>; han, som konspirerat mot general Mancillas lif och general Echagues myndighet, båda hans välgörare och förmän; han, som ej kunde försvara en provins mot Paz, som flydde för en af Mascarillas förposter, som lät sig besegras af Rivera och ej kunde öfverändakasta Madariaga, som i strömmar utgjutit sina landsmäns blod, biträdt vid deras pinande, förnöjt sig åt deras plågor, hånat deras böner likt en kannibal dansat bland sina offer; denna vildsinta menniska, denna lumpna, af glädjenymfer och frillor omgifna mördare, skall han blifva den stora Argentinska nationens återupprättare!? — Nej; intet folk förnedrar sig så djupt, ingen historia omtalar så skymfliga händelser. Hellre tusen gånger med ära försvinna bland fosterlandets ruiner, sluta som Numancias och Sagunti innevånare”, o. s. v. Huruvida nationen delade don Pedros entusiasm hafva vi redan sett. Vi hafva nu lemnat tillräckliga prof på denne herres publicistiska stil, och kunna blott beklaga att en kunnig och i andra afseenden förtjent vitterhetsidkare lånat sin penna till dylikt. I artikeln