Massor af lösryckt sjögräs eller så kallad kelp sågos understundom flyta på vattnet. Man har tvistat om lämpligaste vägen mellan Plata-floden och Le Maires-sund för fartyg som ämna sig till Stilla Hafvet. Några anse det bäst att angöra Cap Blanco och sedan hålla sig nästan i sigte af landet, d. v. s. de utskjutande delarne deraf, ty naturligtvis kan det ej komma i fråga att följa alla de krökar kusten bildar. naM har, säga de, långs landet vindarna mest från nordvest-kanten, i synnerhet om vintern, och man slipper den svåra sjögång, som vanligen träffas längre ut till sjöss, der äfven vindarne blåsa mera från sydvest. Såsom skäl emot denna väg anföres att strömmen långs landet sätter starkare åt N. än längre ut, samt faran af att under ostlig storm befinna sig för nära kusten. Vår erfarenhet, jemförd med åtskilliga andras, bekräftar fördelen af den förstnämde vägen: strömmen vi der mötte var ej af betydenhet, och uppehöll ej fartyget på långt när så mycket som någorlunda sjögång. Det lider dock ingen tvifvel att han stundom för en eller annan dag kan vara ganska stark åt nord. Ostliga stormar förekomma sällan och nästan uteslutande om vintern, men de som mest besökt dessa trakter påstå att sådana aldrig blåsa rätt på land länge nog för att sätta ett någorlunda godt fartyg i fara att komma i lägervall. Kusten af Patagonien är i allmänhet ren utom närmast land, och lodet ger god ledning för dess annalkande. Med litet påpasslighet är således ingen fara för handen, och det är nästan säkert att man kommer fortare fram. Från Cap Blanco blir kursen naturligtvis något olika för de fartyg som ämna sig kring Cap Horn och dem som välja vägen genom Magalhaens Sund. Den 26 vid middagen voro vi redan nära Cap Virgenes parallel, men sydvestlig vind hade drifvit oss något ut från kusten, så att vi voro omkring trettio mil (5 sv. m.) aflägsne derifrån. Vinden fortfor från sydvest och vestsydvest, och vi började nu kryssa oss upp emot den för att följande morgon vara nära Cap Virgenes och inlöpa i sundet. Det blåste friskt och vädret var utmärkt vackert: thermometern visade omkring tolf grader, och hafsvattnets temperatur var tio till elfva. Natten tillbragtes under makliga segel och lodning litet emellanåt: djupet höll sig emellan femtio och fyratiofem famnar, och botten bestod af grå eller gul sand. Den 27 i dagningen ficks landet norr om Cap Virgenes i sigte, och fram på förmiddagen sjelfva udden. Middagstiden hade vinden dragit sig på sydost med måttlig bris, och drog sig fortfarande på ost och nordost, allt mera och mera stillnande. Den ringa farten tillät doktor Kinberg att utlägga sin bottenskrapa, och den uppbragte i flera omgångar ett stort antal blötdjur m. m. af många slag. Hafsbottnen bestod dels af lera, dels af