promenadplatserne och tjurfäktningsbanan. Fäktningarne skola vara dåliga och besökas nästan endast af de lägre klasserne. Den ena promenaden går långs stranden af Rimac och är planterad med fyrdubbla rader träd. Bröstvärnet mot strandens sluttning är inrättadt till soffor. Vägbanan vattnas för att ej damma, och straxt utanför, der trädplanteringen slutar, finnes en högst angenäm badinrättning, igenom hvars bassin en ränna leder vatten från floden. Branta, kala, skrofliga klippor höja sig derbredvid. Baden besökas flitigt af båda könen. Den andra promenaden är vackrare, men ej så vidsträckt, och skall vara mindre besökt. Den är beskuggad af höga präktiga träd. Olyckligtvis stodo för närvarande båda dessa promenader så godt som öde. Det var nu sämsta årstiden på stället, frossor och febrar grasserade, och större delen af Limas förmögnare befolkning vistades i den lilla staden Chorillos<footnote>Belägen ett par mil söder om Callao.</footnote>, eller i Callao för att begagna hafsbaden. Vi fingo således knappast se någon af Limas frejdade damer, som inom Södra Amerika njuta ett rykte för skönhet och behag, hvilket de fleste Européer, som vistats någon tid på stället, erkänna vara välförtjent. Till och med den allvarsamme Nord-Amerikanaren Wilkes, befälhafvaren för den stora expeditionen i Stilla Hafvet åren 1838—42, kallar några af dem ”utomordentligt sköna.”<footnote>Exceedingly beautiful.</footnote> Till allt det naturen så frikostigt skänkt kommer dessutom den utsöktaste elegans i klädsel, hvartill hörer, i hvardagslag som om helgdagen, de finaste silkesstrumpor och hvita eller svarta sidenskor. Som bekant är hafva spanska fruntimren i allmänhet små och vackra fötter, och Limenskorna utmärka sig i synnerhet derför, hvilket märkes äfven bland det simplare folket. Inomhus är klädseln efter franskt mönster, och tyvärr ser man hatten och småbrokiga tyger allt mera och mera undantränga den förr brukliga klädedrägten. Bruket att gå beslöjad, förr så vanligt bland Limas fruntimmmer, har äfven mycket aftagit, ehuru man dock ännu ser det, och det vid vissa tillfällen skall vara allmänt. Den till denna, för Lima alldeles egna kostym hörande klädning, kallad ”Saya”, är blott en lös kjortel af något mörkt siden, mycket vid och hopveckad i täta veck; för några år sedan brukades den försedd med dragband, hvarmed den hoprynkades, sa att den följde kroppens former, men har sedermera allmännare brukats fallande fri öfver en styf stärkt underkjortel. Slöjan — ”Manto” — består af ett stycke svart siden, som fästes kring lifvet med ett band och drages upp öfver axlarne och hufvudet, så att blott ett öga lemnas obetäckt. Drägten fulländas af en lätt shawl af crêpe eller dylikt,