der ombord befintlige personer blifvit afdagatagne. Om alla dessa sednare tilldragelser sade han sig ej ega någon närmare kännedom, emedan han förstod högst obetydligt af spanska språket, och han endast genom lyssnande på röfrarnes samtal kunnat få kännedom om tilldragelserna. Den 24 Mars hade han hört att de i båtarna begifvit sig af från fartyget, och sedan allt blifvit tyst, kröp han försigtigt upp på däck, hvarifrån han såg en af båtarna styra åt Puná, och de andra två åt Tumbez. Åsynen af fregattens höga master förklarade genast för honom orsaken till den hastiga afresan. För att skrämma bort de infödingar, som han såg segla på sina balsas i skeppets närhet, att komma ombord, satte han några hattar och tröjor upp på spakar, så att de på afstånd sågo ut som folk. Sedan Peacock slutat denna sin berättelse, yttrade han sin fägnad öfver att hafva undsluppit den fara, hvaraf han så länge hotats, och att hafva fallit i så goda händer. Han återsändes samma qväll ombord på sitt fartyg. Hans berättelse väckte i början mycket misstroende, men har sedan befunnits i hufvudsaken riktig, äfvensom att han ingalunda öfverdrifvit de af bofvarna begångne brott, utan att tvertom åtskilliga andra ytterligare komma dem till last. Det är således troligt att han verkligen legat gömd i rummet, men uppgiften att röfrarne redan d. 24, eller dagen innan skeppet blef af oss taget, öfvergifvit det, lät litet osannolik, och det kan väl knappast betviflas att Peacock var en bakslug lymmel. Följande dagen, d. 26, lättade vi kl. 8 f. m., men ankrade åter kl. ¼10, då tiden började sätta emot. Vi väntade nu att få se någon lotsbåt komma ut emot oss, men ingen förmärktes. Straxt på eftermiddagen visade sig en liten ångbåt under Ecuadors flagg och nalkades oss snart, fast med en viss misstänksamhet. En båt afsändes dit ombord med anmodan till dess chef att komma ombord på fregatten; efter några ögonblicks tvekan och att hafva lemnat ifrån sig ett par pistoler, steg han i båten. Han sade oss att hans egentliga ärende var att hålla utkik på Flores' eskader, och att han vid åsynen af de tre fartygen, Eugenie, hennes pris och danska briggen tillsammans, först trott dem vara den fruktade fienden, men vid närmare betraktande märkt sitt misstag. Dagen förut hade han i närheten af Puná tagit en hvalbåt med elfva personer ombord, hvarjemte på ön fyra andra blifvit tagne. Bland dessa befunno sig banditernes anförare Breones, hans förnämsta medhjelpare, en mulatt vid namn Antonio Huncho, den amerikanske timmermannen, den ofvannämnde Fransosen Hieron, två fyrvaktare från Santa Clara, dem röfrarne med våld fört ombord för att nyttja som lotsar, samt nio deporterade brottslingar. Breones och Huncho hade förut begått nästan alla möjliga brott.