vara nogräknad på att emellanåt spatsera i sjelfva bäcken, hvars stränder ofta voro så branta och bevuxna af taggiga buskar, att man der omöjligt kunde taga sig fram. Jättehöga träd vexte här och der, deras vidlyftiga och lummiga kronor beskuggade de gölar bäckarne bildade, hvarest det blott fattades några intagande plaskande najader för att fullända taflan. Solens strålar mägtade ej genomtränga löfhvalfven, endast någon enda smög sig här och der fram, förgyllde ett eller annat blad eller spelade på de af rankvexter prydda stammarna. Långa parasitvexter hängde från trädtopparna ända ned i marken: man kunde stundom rycka till sig tio till tolf famnars längd af dem. Tid stranden vexte kokospalmer, hvars nötter ej länge förblefvo ofredade: alla de som möjligen kunde åtkommas, blefvo besättningen ett välkommet tillskott till skeppskosten. Ett stycke norr om vår ankarplats, vid den ofvannämnda lilla hyddan, eller rättare skjulet, ledde en hjelplig gångväg inåt ön. Massor af perlmussleskal lågo här vid stranden. I skjulet voro några husgeråd af möjligaste tarfliga slag. Ett slags högst obehagliga fästingar öfverflödade derinne. Gångstigen ledde i början mellan täta snår och uppföre slippriga backar, men efter en halftimmes vandring kom man till en Öppen, af vackra skogsdungar omgifven plats, hvarest en liten hjord af ett tjog kreatur plägade beta. Några af dem frestade genom sitt välfödda utseende starkt vår aptit, men i våra dagar kan man ej tillåta sig sådana flibustier-bedrifter som att utan vidare krus knäppa de kreatur man träffar, när man tycker sig vara i behof af en stek eller ett par. På sin höjd vågar eller vill någon amerikansk hvalskute-skeppare tillåta sig något dylikt. I skogsdungarna kring den öppna platsen mötte ingen svårighet att promenera omkring, och det lönade verkligen mödan att för detta ändamål begifva sig dit. Den yppiga vegetation, hvaraf vi lemnat en flygtig teckning, upplifvades af ett betydligt antal foglar af flera olika slag. Skogens täthet försvårade mycket deras fällande, ty dels kunde man ej se dem, der de sutto skylde af de täta löfmassorna, dels kunde man ofta ej få reda på dem sedan de blifvit skjutne. Vid stränderna skötos pelikaner, hägrar och ibisar. Den förstnämnde är en utmärkt ful och klumpig fogel; det är svårt att säga vid hvilket tillfälle han är fulast, antingen när han simmar med den långa bepåsade näbben hängande lodrätt ned mot vattenytan, eller när han flyger och samma kroppsdel tyckes sträfva att draga honom i backen. Hägrarne voro deremot utmärkt vackra, och ibisens blekröda näbb och ben till den hvita kroppen gåfvo honom ett besynnerligt utseende. Af dufvor funnos tre eller fyra slag, af gröna papegojor ett par. Dessa sednare äro utomordentligt seglifvade, och två eller tre, som blifvit anskjutne, lefde flera veckor ombord. De höllo sig i topparna på de högsta träden, och