tredjedelar af jordlappens afkastning gick ut i skatter; blott en kom brukaren till godo, och äfven den var ej alltid i säkert behåll. Någon egentlig lifegenskap fanns ej, utan kunde hvar och en fritt flytta från en höfding till en annan, och ofta hade samma man jordlotter under flera olika höfdingar, för att vara mindre beroende af en endas godtycke. Då naturligtvis ett stort antal underhafvande var en källa till magt och inflytande, så var denna frihet ett temligen godt skydd mot för mycket hård behandling från höfdingarnes sida; en dylik skulle blottställt honom för att blifva utan underhafvande. Det är således sannolikt att systemet i praxis blef mindre tryckande än den i Europa ännu existerande lifegenskapen, oaktadt intet skydd fanns mot tillfällig, af nyck eller passion förestafvad grymhet. Likasom ännu bland flera af Indiska archipelagens malajiska folk, begagnade höfdingarne sinsemellan ett eget språk, som med största omsorg hölls hemligt; kom något ord deraf till de lägre klassernas kännedom, blef det genast uteslutet och ersatt genom ett annat. All rang var ärftlig, men berodde mera af modrens än fadrens. Detta bruk var en naturlig följd af den gränslösa lösaktighet, som allmänt herrskade. Tre olika klasser höfdingar funnos: man kunde kalla dem furstar, högadel och knapadel. Vissa embeten medförde en högre eller lägre af dessa grader. Höfdingarne af högsta graden fordrade af folkmassan alla tecken af den djupaste underdånighet, hvars underlåtande straffades med döden. Sålunda måste plebejen falla på sitt anlete, när en sådan visade sig, han fick akta sig för att komma vid dess person, eller nyttja något som den förnäme begagnat. Ännu 1818 blef en karl dödad derföre att han begagnat ett en höfding tillhörigt klädesplagg. Den, hvars skugga föll på kungen, eller som ej kastade sig framstupa när något bars till eller från honom, den som gick i skuggan af en höfdings hus med krans på hufvudet, eller med håret vått, eller med mantel på sig, hade döden att frukta till straff derför; och brott mot en massa andra dylika stadgar, som ej ens bibehöllo sig oförändrade, utan dagligen erhöllo nya tillägg, medförde samma följd. Religionen var en oinskränkt afgudadyrkan, Några af gudar dyrkades af alla, deribland intog gudinnan Pele ett af de förnämsta rummen. Hennes bostad var i vulkanen Kilauea, hvarest hon hade en hel här af drabanter och undergudar med besynnerliga namn, af hvilka vi endast citera ett: Makoli-wawahi-waa, — det vill säga: den eldögade båtkrossaren. Men utom de allmänt erkände gudarne hade hvar och en mera betydande person en eller flera dylika, som naturligtvis äfven dyrkades af hans underhafvande. Sådane gudar till- eller afsattes efter behag. Deras bilder voro gjorda af trä och måste hafva varit utmärkt fula, efter hvad man kan dömma af dem som finnas i behåll.