Lord Georg beskylles af det amerikanska partiet för att ej med synnerlig samvetsgrannhet hafva förvaltat det rike han tagit i besittning, utan tillåtit sig hvarjehanda temligen tvetydiga handlingar; men hans regering blef ock kort. Amerikanska kommendören Kearney protesterade emot besittningstagandet, och i Juli anlände engelska stationsbefälhafvaren i Stilla Hafvet, kontreamiral Thomas, som genast förklarade ändamålet med sitt besök vara att återställa öarna åt deras lagliga konung. Den 31 Juli försiggick detta med stor högtidlighet, och amiral Thomas har på Hawaiiska Öarna efterlemnat ett af alla aktadt namn. Charlton blef vid sin ankomst till London entledigad från sin konsulsbeställning, och Simpson utgjöt i en brochyr sin harm mot den minister, som ej befrämjat och begagnat sig af hans försök att förskaffa England en ny besittning. Mot slutet af 1843 erkände både England och Frankrike Hawiiska rikets fullkomliga oberoende. Den af Laplace påtvungna traktaten blef dock ej ändrad förr än 1846, då äfven de 20,000 piastrarne återställdes genom amiral Hamelin. En annan traktat upp gjordes, hvars vilkor dock utvisade ett fortfarande begär att blanda sig i rikets inre angelägenheter. Samma år afslöt Danmark genom kapiten Bille på korvetten Galathea med öarnas styrelse en handelstraktat, hvari dess fullkomliga oberoende i alla afseenden erkändes. Stridigheterna med Frankrike voro dock ej ännu slutade. Mot slutet af 1847 ankom en ny fransk konsul, Chevalier Dillon, som tyckes från första stunden uppbjudit all sin förmåga för att ställa till krångel. Hvarje regeringens åtgärd blef föremål för anmärkningar från hans sida. Såsom prof på andan i hans handlingssätt är ett enda exempel tillräckligt. Sedan längre tid var det stadgadt att inlagor till tullkammaren skulle vara på Hawaiiska eller engelska språket. Dillon insände dylika på franska, som naturligtvis tillbakasändes. Nu hette det att sådant var en skymf mot Frankrike, och att det var regeringens skyldighet att ombesörja öfversättningen. Då man tager i befraktande att bland antalet ankommande fartyg endast ungefär hvart trettionde är franskt, under det att nio af tio äro amerikanska, så faller obilligheten af ett dylikt påstående genast i ögonen. Såsom en följd af en mängd klagomål af samma halt från Dillons sida måste dock det lilla konungariket åter lida en förödmjukelse, i det att amiral Tromelin, i spetsen för en eskader, i Augusti 1849 presenterade ett ultimatum af sådan natur, att det af ingen styrelse med anspråk på sjelfständighet kunnat antagas<footnote>Bland annat begärdes ersättning till en Fransman i Honolulu, för hos honom af matroser på engelska korvetten Amfitrite anställd skada, på grund deraf att styrelsen ej anställt åtal mot våldsverkarne. Mannen värderade den honom tillfogade förlust till åtta piaster (som under Dillons behandling ökades till nittiotre), och hade aldrig ansett det löna mödan att för en sådan ringa summa anställa något åtal.</footnote>, och, då det afslogs, landsatte en beväpnad styrka,