vårt korta uppehåll steg temperaturen hvarje dag till omkring 30°, och sjönk om natten till 22°—24°. Vattnet i hamnen höll sig omkring 26°. Regntiden börjar när solen hunnit öns zenith, eller i slutet af November, och fortfar till Mars månads utgång. Vestliga vindar äro under denna årstid vanliga och blåsa ofta hårdt. Det är anmärkningsvärdt att Hawaiiske och Sällskaps-öarne, ehuru belägne på olika sidor om eqvatorn, på nära samma longitud och ute i öppna hafvet, hafva sin regntid och vestliga vindar på samma månader af året. Olikheten i deras afstånd från eqvatorn (19°—22° för de förra 17°—18° för de sednare) tyckes ej vara nog stor för att åstadkomma en sådan motsägelse. Möjligen finnes redan någon tillfyllestgörande förklaring deröfver, ehuru den ej kommit till vår kunskap. Att passad-vindens gränsor äro ganska olika i de båda hemisfererna, är dock bekant. Söder om tjugonde parallelen skall i Södra Stilla Hafvet föga passadvind vara att påräkna, om man undantager en mindre sträcka närmast Syd-Amerikas kust. Stormigt och tjockt väder säges der ganska ofta inträffa, äfven inom tropiken. Vi hafva redan nämnt att manfolket på Tahiti hvad utseendet beträffar fördelaktigt utmärker sig framför slägtingarna på Hawaiierna, ehuru ansigtsbildningen i hufvudsaken är densamma. Tahitierna äro ostridigt en utmärkt vacker menniskoras, och deras ställning har ej det nedhukade, deras gång ej det släpande, som man så ofta ser på Oahu. Blicken är öppnare och gladare. Den numera allmänt antagna drägten består af en skjorta och ett om lifvet veckladt tygstycke, kalladt ”pareu”, som räcker till smalbenet eller fotknölen, och efter tycke och smak sättes utanpå eller innanför det förstnämnda plagget. En halmhatt fulländar kostymen, men saknas oftast, och ej sällan är förhållandet detsamma med något af de egentliga klädesplaggen. Pareun är oftast blå, någon gång röd. Skjortärmarna äro vanligen uppkaflade, så att man ser armarnes vackra muskler, som dock väl ej äro så starka, som en individs af hvita rasen, hvilka för ögat skulle visa sig lika starkt utvecklade. Polynesierns muskler kännas ej på långt när så fasta och knutna som den hvites. Tatuering verkställes numera ej, åtminstone ej i den skala som förr var vanlig. Håret, som förut brukades upplagdt på många konstiga vis, brukas nu mest kortklippt, eller rundklippt, såsom bland allmogen i en del af Sveriges provinser. Qvinnorna öfverträffa äfven i utseende och behag högst betydligt de hawaiiska, fastän typen är densamma. Den något för fyrkantiga och grofva byggnaden på skuldrorna, hvilken vi anmärkt hos de sednare, träffas äfven här. Deremot har Tahitiskan vackra extremiteter, med untantag kanske af fötterna; armar och händer äro gemenligen väl formade, Bland halfvuxna flickor ser man verkliga små skönheter,