ofta rakadt på samma sätt som munkar bruka, eller så att blott en krans af hår qvarsitter kring den kala hjessan. De något äldre flickorna pläga roa sig med ett slags spel, som består uti att kasta runda stenar eller små kokosnötter upp i luften, och i en viss ordning uppfånga dem i handen. Cook ansåg Tahitis befolkning uppgå till 240,000 menniskor; men då man tager i betraktande öns areal och den omständigheten att en stor del deraf ej är beboelig, finnes tydligen att denna beräkning är alldeles orimlig. Hans följeslagare Forster uppskattar antalet till 120,000. Wilson, befälhafvare på skeppet Duff, hvilket 1797 ditförde de första missionärer, beräknar med mera sannolikhet folkmängden till 16,000, och den antages nu till omkring 10,000. Detta befolkningens aftagande skall, enligt öboernas egen utsago, hafva börjat redan innan de hvitas första besök. Hufvudorsakerna dertill skola varit de oupphörliga krigen mellan de olika små staterna, hvilka voro lika många som de dalar, i hvilka ön af naturen är delad, samt det allt mera och mera tilltagande barnamördandet, som nått den höjd att öfver hälften af afkomman genast vid födelsen blifvit aflifvad. Genom beröringen med de hvita hafva sedermera åtskilliga sjukdomar tillkommit; vi hafva redan i ett föregående kapitel nämnt den, som på många af Söderhafvets öar gjort mesta förstörelsen. Wallis, öns första upptäckare, bedyrar att ingen af hans besättning var af smitta angripen: men då Bougainville följande året (Apr. 1763), utan att afveta Wallis' besök, anlände till ön, fann han sådan redan vida spridd. Cook uppgifver i sin andra resa att hedningarne allmänt tillskrefvo Borgainvilles besättning smittans införande. Den har dock här ej visat sig på långt när så förstörande, som på Hawaiiska Öarna, och man anser att folkminskningen på sednare tiotalen af år afstadnat. De på ön mest förekommande inhemska sjukdomar äro elephantiasis, vattensot och hudsjukdomar. Det bör ej förundra att många af dem, som först besökte Sällskapsöarna, ansågo deras innevånare såsom lefvande i det renaste och oskyldigaste naturtillstånd. Öarnes sköna natur leder lätt på dylika tankar, och den vid medlet af adertonde århundradet herrskande filosofiska åsigt af samhället hade redan på förhand stämt sinnena derför. Sålunda har, bland andra, Forster lofsjungit Tahitiernas husliga dygder och storartadt ädla egenskaper. En något noggrannare undersökning har visat det falska i hela denna romantiska skildring, och redan La Perouse uttryckte sin förargelse öfver dessa och dylika dikter<footnote>Sålunda säger han, efter att hafva lemnat en föga lockande skildring af en vild folkstam; »Les philosophes se récrieraient en vain contre ce tableau. Ils font leur livres au coin de leur feu, et je voyage depuis trente ans; je suis témoin des injustices et de la fourberie de ces peuples qu'on nous peint si bons, parce qu'ils sont très-près de la nature». På ett annat ställe, efter sedan hans följeslagare de Langle och Lamanon tillika med tio man af fartygens besättningar blifvit utan någon veterlig anledning mördade på Manua, en af Samoa- eller Skeppare-Öarne, skrifver han: »Mon opinion sur les peuples incivilisés étoit fixée depuis longtemps; mon voyage n'a pu que m'y offermir; j'ai trop, à mes périls, appris à les connaître. Je suis cependant mille fois plus en colère contre les philosophes qui exaltent tant les sauvages, que contre les sauvages eux-mêmes. Ce malheureux Lamanon, qu'ils ont massacré, me disait la veille de sa mort, que ces hommes valaient mieux que nous.»</footnote>. Det