förolämpande i frågorna. Det medförde verkligen en känsla af lättnad att åter komma ut i det fria. Fransoserne kommo ej utan strid i besittning af ön. Öboerne visade sig ganska käcka, men oaktadt den för försvaret gynnande terrängen i öns inre, var dock att förutse att motståndet ej skulle blifva mycket långvarigt. Dels förstodo de sig föga på skjutgevärs begagnande, dels felades dem snart ammunition, och bergstrakten erbjöd ej de vanliga lifsmedlen. Ihärdighet har dessutom aldrig varit någon utmärkande egenskap hos Tahitiern. Fransyska soldaten förstår nog att ställa sig väl med folket, och vi hörde till och med en engelsk missionär, Mr.Howe, medgifva att infödingarne ej hafva att beklaga sig öfver det bemötande de från individernes sida röna. Det oaktadt hafva vi hört flera karlar, på tillfrågan om huru de tyckte om Fransoserna, med en mycket martialisk min svara: ”no good”. Orsaken dertill är väl den minskning i besökande fartygs antal, och således i tillfällen till arbetsförtjenst för öboerna, som blifvit en följd dels af de vidlyftiga hamnförordningar med höga böter för uraktlåtande af hvarje formalitet, i hvilka Fransmännen tyckas finna så mycken smak, dels af den minskning i tillgång på lifsmedel som förorsakas af den på ön förlagda garnisonen. Möjligen är just meningen med hamnförordningen att bortjaga alla engelska fartyg; men då de amerikanska säkert följa deras exempel, torde öns handel blifva så godt som ingen. I allmänhet tyckas ej Fransoserne innehafva konsten att bringa en koloni till blomstring. Infödingarne äro ålagde att en dag i veckan arbeta på regeringens planteringar, och man kan begripa att sådant ej är i smaken. Af den bitterhet, hvarmed de Fransoser, som skrifvit om dessa trakter, yttrat sig om de protestantiska missionärernes ofördragsamhet, skulle man hemta skäl till den förmodan, att franska styrelsen, sedan den en gång blifvit herre på täppan, skulle föregå med exempel i motsatt riktning, af fördragsamhet och liberalitet. Sådant har likväl ej varit förhållandet. De protestantiske presterne hafva väl ej blifvit förbjudne att predika, men deras predikningar hafva underkastats en sådan censur, att de fleste upphört att utöfva sitt kall, och några till följe af de oupphörliga trakasserierna sett sig nödsakade att lemna ön. De infödde hafva alldeles förbjudits att predika utan serskildt tillstånd af guvernören. Det påstås att endast ett ringa antal infödingar öfvergått till katholska läran. Styrelsen tillät i början försäljning af spirituosa till infödingarne, men verkningarne deraf visade sig snart så förstörande, att det af de engelske missionärerne deremot förr utverkade förbud åter upplifvades. Oss personligen visade guvernören, M. Page, den största artighet och gästfrihet. Bland officerarne, såväl af flottan som de båda den