tillhöriga regementena, voro de fleste, som vanligt bland fransyska officerare, män af bildning och kunskaper. Vi emottogos med utmärkt gästfrihet, hvilken dock medförde den olägenheten att upptaga nästan för mycket af vårt korta vistande på stället, det man tyckte sig kunna använda bättre än på ätande och drickande. De middagar, hvarpå vi inbjödos, voro icke destomindre ganska nöjsamma, och med tillhjelp af öns produkter och från Frankrike medförda läckerheter var köket sådant att det skulle tillfredsställt personer med mycket större anspråk än våra. Hos guvernören var, utom chefen, trenne officerare eller civile hvarje dag bjudne till middagen. Under hela vistandet på Tahiti drefs ombord en liflig handel med frukt, snäckor och koraller, hvilka betalades dels med penningar, dels med gamla linnekläder. Innan afseglingen såg man hvart man vände sig endast naturalster: men efter en liten tids vistande till sjöss försvunno de småningom, sedan de blifvit sönderslagna eller deras egare ledsnat vid dem. En dag kom en Engelsman ombord medförande sin hustru, som var från en af Marquesas-öarna, jemte hennes broder. Frun var liten till vexten och ej utmärkt för någon slags fägring, samt tycktes något besvärad af den europeiska drägt hon iklädt sig. Intet fattades deruti, hon hade både hatt och handskar, strumpor och tygkängor. Hennes broder var en liten smärt ung man, med ganska vackra anletsdrag; hans ansigtfärg, der den ej täcktes af de stora tatuerade figurerna, tycktes något litet mera rödaktg än Tahitierns. Vid ombordkomsten var han alldeles handfallen af förvåning, emedan större fartyg sällan eller aldrig komma till hans ö. Han tycktes mycket liflig och uppmärksam; erbjuden ett glas vin, visste han först ej rätt om han skulle våga smaka derpå, men läppjade slutligen på det, sedan han först rådgjort med svågern, och störtade derefter med synbar förnöjelse vinet i sig. Den 19 hade fregatten besök af guvernören, hans stab och cheferna på de båda franska örlogsfartygen, hvilka personer af kommendör-kapiten Virgin blifvit inbjudne på frukost. Afseglingen var utsatt till eftermiddagen samma dag, men fregatten qvarhölls af stiltje. I dagningen den 20 Sept. lättade vi och höllo med en lätt landbris ut till sjöss, hvarest brisen snart kom frisk från sydkanten. Kl. ½10 drejade vi bi utanför den på Eimeos norra sida belägna Taluviken, och tvänne båtar afsändes i land med de naturkunniga och ett par af officerarne. Chefen begaf sig äfven i sin gigg till ön, och fregatten höll utanför med små slag. Den nämnde viken heter egentligen Opunohu, men har allt sedan Cooks tid blifvit kallad Talu eller Tareu efter en deri liggande liten holme af detta namn. Mot sjön