Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Uppehåll på Tahiti; Segling derifrån till Sydney.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyddas hamnen af vidtsträckta korallref, och anses den bästa af alla
hamnar på Sällskapsöarna. Något ostligare ligger Cooks hamn eller
Paopao, och ännu ostligare finnas ytterligare två hamnar. Alla äro
säkra, men Opunohu har det vidaste inloppet. Vi landade vid byn
Papituai, belägen strax vester om viken. En amerikansk brigg låg
derutanför till ankars.
Det första som vid landningen på detta ställe faller i ögonen
är en stor åttkantig stenbyggnad, belägen vid sjelfva stranden; den
uppfördes 1824 och var ämnad till lokal för ett slags högre skola för
infödingarna, samt bär ännu den prunkande benämningen South Sea
Academy. Många infödingar hade samlats vid stranden oss till mötes;
de likna fullkomligt Tahitierna, men föreföllo mindre glädtiga. Under
ett par skjul i byn arbetades flitigt med inpackning af apelsiner, hvaraf
den ofvannämnde briggen höll på att intaga last för San Francisco.
Dess befälhafvare var en god typ af en äkta Yankee; han talade i
näsan till den grad att man blott med svårighet kunde reda orden,
och ingen minut förflöt utan att han frikostigt kring sig utsprutade
den ur en tuggbuss af otroliga dimensioner sugna saften. Fruktens
inpackning tycktes göras med mycken omsorg; både män, qvinnor och
barn voro dermed sysselsatta.
Eimeos natur liknar alldeles Tahitis, men bergen hafva här nästan
ännu djerfvare former, ehuru de ej hinna till samma höjd. Utsigten
inåt Opunohu-viken är bland de skönaste som någorstädes torde finnas.
Medföljande planche kan ge begrepp om dess art, men rikedomen i
detaljer och färger är för stor för att på något sätt rätt kunna
återgifvas. Låglandets fruktbarhet tycktes öfverträffa till och med Tahitis:
något yppigare än de skogsdungar, i hvilka man här vandrade, låter
ej gerna tänka sig. Några ganska strida bäckar störtade ned mot
hafvet, och kärr förekommo der och hvar. Vi vandrade af inåt viken,
hvarest en liten fransk postering har sitt vakthus i en öfvermåttan
skön dal. Derifrån ledde en gångväg ett långt stycke genom vilda
skogen, som, oaktadt sin vextrikedom, föreföll något ödslig genom
bristen på lefvande varelser. Foglar hvarken syntes eller hördes, af
ödlor sågos endast få, och ej en gång insekter förekommo talrikt.
Efter några timmars vandring återkommo vi till Papituai, hvarest vi
funno en mängd menniskor samlade, hvilka utbjödo apelsiner, bananas,
snäckor, m. m. Äfven höfdingen i byn lät se sig: han var en lång,
ståtlig man af godt utseende, klädd som en af folket, och hette Hoaori,
som skall betyda: utan vän. Några halfvuxna flickor utmärkte sig
genom sitt täcka utseende. Många med elephantiasis behäftade
anmärktes, hvaribland en sjuttonårig yngling hade ena benet så
uppsvälldt, att foten nästan försvann under det nedhängande köttet. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
