handlöst öfver bord. Isen var dock nu bruten, och under ett oerhördt skrik och oväsen klättrade snart vildar på alla möjliga vis ombord. Inom några ögonblick hade de förlorat hvarje spår af skygghet och gjorde sig fullkomligt hemmastadde. Af alla de öboer, som besökte fregatten, och hvilkas antal uppgick till inemot etthundra, voro endast ett par till längden öfver medelmåttan, de fleste snarare något under, men af god kroppsbyggnad. Bröst och axlar voro breda och starka, underlifvet mycket indraget, höfterna smala, armarna något långa och ganska muskulösa, benen deremot korta och deras muskler mindre utvecklade. Hufvudet var i allmänhet temligen stort, och med flat nacke. Pannan var måttligt hög och något bakutlutande, näsan intryckt vid roten, stundom böjd nedtill något bred med vida näsvingar, käken litet framstående, munnen bred med fylliga läppar och jemna hvita tänder, ögonbrynen starka och väl tecknade, ögonen rätt ställda och svarta, okbenen något starkt markerade, håret svart eller mycket mörkbrunt, än rakt, än krusigt eller vågigt, hvilket dock torde vara med konst åstadkommet. Skägget var svart och tunnt och bars blott af få. Många voro mycket håriga på armar och ben, och rakning af håret på andra kroppsdelar än ansigtet tycktes ej vara i bruk. Händer och fötter voro af måttlig storlek och välbildade. Färgen var mörkt rödbrun, liknande en nyligen brungjord bösspipas. De fleste voro fullkomligt nakne, endast ett par buro en bindel om medjan. Håret bars antingen fritt hängande, eller uppfriseradt, eller ombundet i nacken och utstående som en qvast, eller uppstruket öfver hjessan och sammanbundet i en knut. Medföljande planch visar fyra de mest brukliga sätt att bära det. Några hade små flätor vid öronen och skägget flätadt samt prydt med vidhängda småsaker af snäckskal; dylika buros ock i öronen och omkring halsen. Något spår till tatuering kunde, oaktadt noggrann undersökning, ej på någon enda upptäckas, men en var med blålera målad randig i ansigtet. Rändernas riktning var från örat till näsvingen. Omskärning brukas ej bland dessa öboer. Deras åtbörder voro häftiga och vilda, deras tal högljudt. Språket förstods något litet af en ombord varande Svensk, den chefen låtit medfölja fregatten från Tahiti till Sydney, och som något litet talade Tahiti- och Tonga-språken. Såsom kändt är tala alla Polynesiens rödbruna befolkningar olika dialekter af samma grundspråk, ehuru afvikelserna äro nog stora att göra den enas tal obegripligt för den andra. Gemenligen lära de dock på kort tid hvarandras dialekter. En liflig handel kom snart i gång. Mot glasperlor, metkrokar, näsdukar, knifvar och andra småsaker bortbytte öboerne sina vapen,