hela liknade de öfriga ögruppers, men voro omsorgsfullare arbetade, än dem man ser begagnas på de öar, dit civilisationen hunnit. I stället för att springa uppåt, sänkte sig stäfvarne: närmast dem var ett däck af ett par alnars längd, långs åt hvars midt löpte en rad uppstående knölar, som i några fall bestodo af snäckskal. Utliggare saknades naturligtvis ej, utan sådan skulle farkosten genast kantrat.

(Kanot från Inui.)

Paddlarne voro helt korta, med små spetsiga blad. Spjuten voro af hvitt eller brunt trä med spetsar af samma ämne, som i eld blifvit härdadt, så att det liknade ben i hårdhet. En del hade två spetsar, andra blott en, som var försedd med en mängd taggar, vända åt motsatt håll mot hvad hullingar pläga vara. Sammanfogningen mellan skaftet och spetsen var omlindad med fina, af hår flätade snören, mellan hvilkas hvarf röda och gula fjädrar stundom voro instuckna. Några egentliga klubbor syntes ej, utan blott ett slags bred och flat lans, som möjligen äfven begagnas till huggvapen. Flera exemplar af detta vapen voro utmärkt väl arbetade af hårdt brunt trä; några slutade i spets, andra voro på ändan tvärhuggna. Bågar eller pilar syntes ej. Metrefvarne voro nätt flätade af hår, och af kokosnötens fibrer flätade snören utbjödos äfven. Näten voro utmärkt prydligt arbetade. Märkvärdigast i detta afseende förefaller dock ett slags af röda fjedrar tillverkade sniljor. Fjädrarne voro af en åttondels tums längd och instuckna i en fin fläta af kokosbast; för ett par metkrokar erhöll man utan svårighet några alnar dylik grannlåt, hvars