försåtlighet ingår i deras stridssätt. Åtskilliga af dem roade sig med att på fregattens däck anställa kapplöpningar med våra matroser. Kämpalekar torde således vara i bruk på ön. Vi gjorde oss all möjlig möda att genom tecken fråga dem om de åto menniskokött, men utan att lyckas göra oss begripliga eller få ett enda tydligt svar. Den lystenhet, hvarmed de betraktade och kände på en frodig skeppsgosse, skulle väl kunna gifva anledning till den förmodan att dylik kost ej är dem fremmande, men var kanske blott ett uttryck af beundran öfver gossens blomstrande utseende och friska färg. Det är dock temligen sannolikt att de äro menniskoätare, emedan sådant är för allmänt fallet bland Polynesierna för att dessa skulle göra något undantag. På Foa gjorde vi alla möjliga efterfrågningar för att erhålla några upplysningar, men dessa inskränkte sig till att Inuerne voro ett elakt folk, som föga varit i beröring med andra öars innevånare: att sago- och arrow-rot fanns i myckenhet på ön, men att ingen vågade sig dit för att handla, emedan någon ankarplats ej fanns, hvarifrån man kunde från fartyget beskydda de båtar, hvarmed nämnde varor måste föras ombord, då infödingarnes kanoter ej voro för detta ändamål användbara. Svin skola finnas på ön, men inga sådane bragtes ut till fregatten; endast kokosnötter, bananas, sockerrör och papaya-frukter erbjödos oss till salu i ringa myckenhet. Framåt aftonen hade den först ombord komna hopen bortbytt allt hvad den egde att aflåta, och böjade anträda sin hemfärd, men en ny uppsättning syntes från annat håll komma med all magt paddlande. Snart var ett tiotal kanoter åter långs sidan och marknaden i full gång, men den afbröts snart af den inbrytande skymningen, då öboerne bortvisades och det brassades fullt. Många suto en lång stund sedan deras kanoter satt af qvar utombords i rösten eller på kanonerna, och hoppade, då de antyddes att begifva sig bort, i sjön, visande samma skicklighet i simning som alla öfriga Stilla Hafvets öbefolkningar, hvilkas natur med skäl kan kallas amfibisk. Redan förut hade en liten händelse inträffat, hvarigenom denna skicklighet fick tillfälle att visa sig. I en af de långs sidan liggande kanoterna befann sig en karl som hade ett utmärkt vackert spjut. Erbjuden ett perlband i betalning derför, räckte han genast spjutet ombord, men då perlbandet räcktes honom medelst en båtshake, halkade det af och föll i hafvet. Utan att ett ögonblick besinna sig hoppade mannen efter och hann dykande det sjunkande perlbandet, hvilket han medförde till ytan. Bland de besökande fanns ingen enda qvinna. Alla de tjugefem eller trettio kanoter som besökte fregatten voro i det närmaste af samma storlek och paddlades af fyra man. I det