nästan på samma gång som vakthafvande officern. Då den ej oupphörligt, utan blott emellanåt visade sig, var den kanske för den vid dylikt ovana något svår att bemärka, då ögat möjligen kunde vara riktadt åt annat håll i det ögonblick bränningen slog. Undersökning öfver utkikarnes förhållande anställdes följande dagen, och den på fockrån, som dervid befanns skyldig till verklig försumlighet, erhöll lämplig bestraffning. Oaktadt ej troligt, är det dock möjligt att det af oss sedda grundet och det på kartorna utlagda äro två olika grund. Strax efter kl. 8 f. m. fingo vi Haano och åtskilliga andra af de öar i sigte, hvilka utgöra Hapai-gruppen, den medlersta af de tre som bilda Tonga-archipelagen. Den spetsiga, regelbundet skapade Kaa stack sin hjessa högt öfver horizonten, och bredvid syntes den flata, fast höga Tofua med sin rökande vulkan. Den svaga vinden tillät oss endast att helt långsamt nalkas, men vid middagen syntes dock äfven de båda låga öarna Foa och Lefuka, hvilka genom korallref sammanhänga med Haano, samt de tre vester derom belägna präktiga små holmarna Ofu-langa, Uan-one och Hua-hogu, hvilka uppsticka ur hafvet likasom grönskande tufvor. De äro tätt beväxte med höga kokospalmer, hvars stammars mellanrum äro igenfyllde med buskvexter; på den smala hvita sandstrand, hvaraf grönskan omgifves, kastar bränningen sitt skinande skum. En Svensk, vid namn Brodin, hade någon tid varit förordnad till svensk och norrsk vice-konsul på Tahiti, men innan vår ankomst dit hade han flyttat derifrån till Foa, hvarest han sades förestå ett oljeslageri för beredning af kokosolja. Någon anmälan derom hade ej vid Eugenies afsegling från Sverige till Commerce-Collegium inkommit, ehuru sådan blifvit af Brodin afsänd. Då vår kurs i alla fall förde nära Tonga-Öarna, beslöt chefen att anlöpa Foa, för att efterhöra Brodin och på samma gång bereda ett ytterligare tillfälle till de naturhistoriska samlingarnas riktande. Vi fortforo således att mot den svaga sydliga vinden kryssa oss upp till ankarsättningen. På eftermiddagen sågs en kanot komma paddlande oss till möte, och kl. ½4 e. m. kom den långs sidan. Uti den voro två infödingar, af hvilka den ena på engelska erbjöd sin tjenst som lots, i hvilken egenskap han ock blef mottagen. Hans kanot hissades under mesanröstet för att ej vara i vägen. Lotsen var en några och trettio års man af något mer än medelmåttig längd, bredaxlad och med välbildade lemmar. Anletsdragen voro regelbundna och kunde verkligen kallas vackra, ehuru näsan var något bred. Hudfärgen var mycket mörkare än den bland Tahitierna vanliga, och hans sätt att vara utgjorde en besynnerlig blandning af glädtig godmodighet och högtidligt allvar. Hans följeslagare var en tjuguårig yngling