med namnet Moie, hvars muntra sinnelag blef alla ombord varande en förlustelse. Han var vid ankomsten iklädd en drägt af allra lättaste slaget, men uppkläddes ombord, och presenterade sig snart i hvita pantalonger, grön promenadfrack och hatt. Naturligtvis saknades ej vest, halsduk och öfriga mindre persedlar, och för att komplett civilisera honom hade någon roat sig med att sätta på honom handskar och blå glasögon. Sålunda utstyrd kom han upp på däck och uppväckte der ett allmänt skratt, hvari han sjelf med den älskvärdaste naivetet deltog. Något sednare undfägnades han med the, hvaraf han drack sju koppar, samt förtärde en deremot svarande myckenhet skeppsskorpor. Löjligast föreföll dock att se honom öfvervara musikens öfningar. Bland alla instrumenterna var basunen den som fann mesta nåd inför honom; han betraktade den oaflåtligt, nalkades basunisten när instrumentet drogs tillsammans, och ryggade när det skjöts ut tillbaka, alltid med den djupaste förvåning tecknad i sitt anlete. Äfven försökte han sig sjelf på valdthorn, hvilket tillgick på det sätt att han först blåste i munstycket, och sedan förde klockstycket till örat för att kunna rätt passa på de väntade tonernas ankomst, utan att de möjligen skulle kunna passera hans öra förbi. Emedlertid sjönk solen hastigt, och när det skymde voro vi ännu ett godt stycke från ankarsättningen. Vi fortsatte vår kryssning, och kl. 7. e. m. nalkades en båt. från hvilken modersmålet hördes ljuda. Det var herr Brodin, som kom oss till möte för att biträda vid inlotsningen. hvarjemte han underrättade oss om att han vid sitt oljeslageri låtit anordna en provisionel fyr, som ock kort derefter tändes. Vinden drog sig nu mera på ostlig, och blef således gynnande, men vi måste i mörkret gå för små segel, emedan ingen af de lotsande tycktes vara rätt säker på sin sak. Genom någon slags försummelse slocknade äfven fyren, och det var redan fråga om att åter lägga ut till sjöss öfver natten, då lodet, som hittills ej gifvit botten, började visa aftagande djup. Det grundade nu hastigt från fyratiofem till trettio famnar, derpå till tjugu, och då nästa kast gaf endast tolf, fälldes ankaret. Följande morgonen funno vi att vår ankarplats ej var bland de bästa. Närmast kring fregatten var väl tio till tolf famnars djup, med botten af korallsand, men inom en kabellängd åt ost och nordost voro flera från hafsbotten uppskjutande korallklumpar, på hvilka endast var två famnars vatten. Fregatten skulle således knappt haft rum att svaja vindrätt för sydvestlig vind. Som sådan likväl ej här ofta förekommer och afseglingen var utsatt till qvällen, ansåg chefen det ej mödan vardt att skifta plats, utan sattes folket genast i gång med stortoppens aftacklande för uppläggning af en ny, i reserv medförd bramsalning, i