liten framfart med en mycket föränderlig sydostlig bris. Den 5, kl. 8 f. m., fingo vi Ono-öarna i sigte och voro dem vid middagen helt nära; kl. ½1 e. m. sprang vinden i en regnskur omkring från nordost till vestsydvest, och fortfor sådan till qvällen, då himmelen klarnade med en måttlig bris från nord. Det regniga vädret hindrade alla observationer öfver öarnes läge, hvilket dock enligt räkningen tycktes visa samma skiljaktighet som Haano och Kaa. Strömmen hade på de två sista dygnen satt oss 47 mil (8 sv. m.) rätt åt norr; en dylik sättning var nära att under segling från Tongatabu till Fidji-öarna vålla amerikanska korvetten Vincennes förolyckande på en liten i dessa trakter belägen bank, som i dagbräckningen syntes rätt förut på helt kort afstånd. Fartygets chef, kapiten Wilkes, säger sjelf att skeppsbrott ej kunnat undvikas om mörkret fortfarit litet längre<footnote>United States Exploring Expedition, III.</footnote>; han ansåg sig ännu vara på godt afstånd från banken. Ono-öarna äro till antalet tre, hvaraf två små ligga åt nordost, och en större åt sydvest; de omgifvas af ett korallref, som på flera ställen uppsticker ur vattnet och åt syd och vest utskjuter ett godt stycke till sjöss. De små öarne äro flacka och låga, den större har flera kullar, hvaraf två äro väl markerade. Alla tre äro yppigt öfvervuxna med höga träd; äfven på kullarnas toppar stodo grupper af kokospalmer. En kanot med en hvit och några indfödingar kom ut till oss. Den hvite, en förlupen engelsk matros, uppgaf att öster om den större ön ankarsättning, ehuru dålig, finnes för större fartyg, men att små kunde inom refven ligga i säkerhet. På brödfrukt, kokosnötter och dylikt var god tillgång. Tongesiska missionärer funnos på öarna, hvars innevånare delade sin tid mellan äta, sofva och läsa böner. Till kroppsbyggnad, färg och anletsdrag liknade de Inuerna, men dessas vilda uppsyn och häftiga åtbörder voro utbytta mot ett det stillaste och fredligaste väsen. Öarne besökas endast högst sällan af fartyg. Den sydvestliga vinden tvang oss att hålla sydvart, och vid solnedgången syntes de små Mikailoff- och Simonoff-öarna i vester. Kort derefter gick vinden på nordlig och tillät fregatten att ligga sin kurs. Kl. 8 följande morgonen skuro vi 180 graden från Greenwich meridian på 22½° latitud, hvarföre dagens datum, Onsdagen d. 6 Oktober, öfverhoppades och utbyttes mot Thorsdag d. 7. Både denna dag och den följande höll sig vinden ojemn på vest och sydvest, från hvilket sednare håll en stark dyning kändes. Himmelen var än klar, än mulen, och många små regnbyar kommo. Derpå följde tre vackra dagar med stiltje och svaga sydostliga vindar; vi skuro derunder södra