fruktan för de många dubbelbössorna. Landet var mycket dyigt och vått, så att vandringen var besvärlig. Under tiden hade ett annat sällskap, åtföljdt af lotsen, gjort besök på en nära intill oss till ankars liggande större junk, hvilken var utstyrd med all den dessa fartyg egna grannlåt i brokiga färger, de stora ögonen på bogarne icke till förglömmandes. Utan dessa kan fartyget, enligt Chinesens yttrande, ej hitta vägen genom vattnet. ”Suppose no eye”, säger han, ”how can see? — No see, how can sabe?” Man kan dock ej neka att ett slags mera poetisk tanke, än hvad hos detta folk är vanligt, ligger till grund för denna tro. Bruket att måla ögon på fartyg är för öfrigt ej inskränkt till China, utan är på Medelhafvets kuster mycket allmänt, men de på junkerna befintliga hafva en från dessa skiljaktig, stirrande, fånig karakter. Våra besökande blefvo hyggligt emottagne ombord på junken och fingo bese den från fören till aktern. Befälhafvaren var en medelålders man, förslöad och förstörd af opiirökning, hvarmed han äfven nu var sysselsatt; han bjöd på thé, och en af de våra bjöd honom på snus, hvaraf han med stor förnöjelse tog en dugtig pris. Chinesen tager ej såsom vi snuset mellan tummen och ett finger, utan begagnar ena lillfingrets långa nagel såsom en spade, hvarmed han ur dosan uppgräfver en för hans näsa afpassad portion. En detaljerad beskrifning på en junk skulle knappast blifva för läsaren begriplig, vi inskränka oss således till de hufvudsakligaste egenheterna. Bredden är nästan densamma utåt fartygets längd, och fartyget är vid båda stäfvarna likasom alldeles tvärt afhugget. Någon köl finnes ej, och rodret sitter icke på några hakar, utan fasthålles af tåg, och kan upplyftas uti en ränna eller en trumma, som delar nedre delen af akterspegeln itu. Båda stäfvarna springa högt i vädret: förut ligga två stora ankare af hårdt, tungt trä, försedda med tåg af säf eller rotting, fästade i ett ofantligt vindspel, medan ett mindre dylikt tjenar till ankarets så kallade kipning. Akterut äro en mängd hyttor för befälet och matroserna, af hvilka sednare hvar och en har sin egen hytt. Endast den sämre, obefarna delen af besättningen bor tillsammans. Bogspröt finnes ej och hvardera af de båda egentliga masterna har blott ett stort, af bastmattor tillverkadt loggertsegel, hvilket hålles spändt genom ett antal från främre till aktre sidan gående spjälor. En tredje, liten mast finnes stundom längst akterut: den står ej i fartygets medellinie, utan betydligt åt ena sidan. Skråfvet är utombords utsiradt med en mängd målade kanonportar och kanoner, och akterspegeln framställer i rödt, gult, grönt och blått en sammangyttring af figurer, hvilken verkligen förer tanken på Fredmans yttrande om en af Bacchi-riddarnes vapen, ”kräftor och hvalfiskar, örnar och svin”. Akterut och på låringarna