gånger dessa håfvar upplyftas, men fångsten var alltid klen, och bestod mest af småfisk. Sedan man passerat en sträcka på flodens högra strand belägna ruskiga hus, från hvars omgifningar vedervärdiga dunster möta den ankommande, landar man vid en på samma sida belägen stenbrygga, invid hvilken ett vakthus är beläget. Man befinner sig nu i förstaden Binondo, den utan jemförelse största och folkrikaste delen af den stad, som vanligen benämnes Manila, hvilket namn dock egentligen endast tillkommer den gamla, på flodens motsatta strand liggande, af fästningsverk omgifna staden. Infödingarne benämna alltid de båda olika delarna med deras egna namn, och deras utseende och herrskande karakter förete så väsendtliga olikheter, att man kan anse dem såsom hvarandras fullkomliga kontraster, såsom representanter för olika tidsåldrar. Vi hafva knappast någorstädes sett tvänne så olika vistelseorter inom så kort afstånd från hvarandra. Binondo skäres af en kanal i två delar. Den mindre af dessa, mellan Pasig och kanalen, är hufvudsätet för handelsrörelsen och erhjuder en tafla af lif och rörelse. Längst ned mot floden hör man släggan bulta i åtskilliga smedjor, som om qvällarna erbjuda en pittoresk anblick. Arbetet hvilar några timmar under starkaste middagshettan, men drifves i stället långt på natten. Smederne äro allesammans Chineser, och arbeta både fort och bra. Längre upp vandrar man mellan rader af små otrefliga bodar, hvilka upptaga de flesta husens bottenvåningar, och utanför dem äro försäljningsstånd uppsatta, hvilka skyddas mot solen af tygskärmar. I de sednare utbjudas af infödingar landets tillverkningar, såsom hattar, hvarjehanda slags tyger, hvilka vi längre fram skola omnämna, medan de ur bodarne framtittande chines-fysionomierne nogsamt visa att denna idoga nation här, som på de flesta ställen i Indiska Archipelagen, slagit under sig detaljhandeln och handtverkerierna. Bland den stora mängden bodar anmärkas de talrika skobodarne, i hvilka man ser oerhörda massor af skodon, eller rättare af tofflor, den nationella fotbeklädnaden, utbjudas. De elegantare af dessa tofflor äro grannt broderade med guld eller silfver, och sulan är inuti högröd. Hufvudgatan leder till en bro öfver kanalen, hvaröfver man inträder i den andra, vidsträcktare delen af Binondo Midtför bron är ett torg, vid hvilket en stor, rätt prydlig kyrka är belägen. Likasom alla i hela staden erbjuder den dock föga eget, och är i den mot slutet af 1600-talet herrskande stilen. Dess inre eger mycken glittrande grannlåt, men intet af konstvärde. Torget erbjuder ofta en högst pittoresk anblick, då en talrik menniskomassa i brokiga kläder af bjerta färger strömmar till eller från kyrkan. Vändande åt höger kommer man längs en lång gata till en gammaldags massiv stenbro öfver floden. Denna gata är något mindre upptagen af bodar,