och de obehagliga, flottiga Chineserna äro ej alldeles så talrika. Den vidsträckta stadens Öfriga gator, torg och kyrkor erbjuda föga anmärkningsvärdt, förete liten eller ingen omvexling. Planutstakningen liknar den i spansk-amerikanska städerna vanliga, dock med åtskilliga afvikelser från den fullkomliga regelbundenheten. Husen hafva ock, till följe af klimatet, fått en betydligt olika konstruktion, ehuru deras planritning är någorlunda densamma. De platta taken förekomma här endast undantagsvis, på äldre byggnader. Bottenvåningen begagnas till kök och uthus, och den öfre omgifves på husets utsida af ett galleri, till hvilket en mängd öppningar leda från rummen. Några egentliga fönster finnas ej, utan är galleriet utåt sin hela längd försedt med skjutluckor, så att man kan få fönster hvar man behagar. Äro alla dessa luckor tillskjutna, insläppes en nödtorftig dager genom i dem anbragta tunnskrapade skal af perlmusslor. Denna anordning är ganska tjenlig för att hålla rummen svala, och man lemnar luckorna öppna på den sida, hvarifrån vinden blåser. Hus med flera våningar förekomma knappast, åtminstone kunna vi ej påminna oss hafva sett något sådant. Passerande öfver den ofvannämnda bron ser man uppåt floden en för ett par år sedan uppförd hängbro af jern, och på stranden ett stycke nedåt en ännu ej fulländad minnesvård öfver Magalhaens, hvarpå finnes under en jordglob skrifvet: ”Primus me circumdedit”. Utkommen genom vakthuset vid brons ända, har man till höger gamla Manila, omslutet af fästningsverk, hvilkas skapnad och skick bära vittne om deras ålder. Det oaktadt tyckas de ganska starka, och deras lätta intagande af Engelsmännen under Sir William Draper torde väl hufvudsakligen få tillskrifvas de försvarandes svaghet eller oförmåga. Ingen fremling får vara bosatt inom befästningarna, och under natten stängas alltid portarna, så att ingen får passera ut eller in. Inkommen genom porthvalfven befinner man sig likasom i en helt annan verld än den man nyss lemnat i Binondo. Man tycker sig verkligen andas medeltidens luft. Försvunna äro bodar och Chineser, buller och stoj, endast någon munk eller embetsman vandrar med allvarsam uppsyn utåt de öde gatorna, eller ser man ett par mörka ögon framblixtra från något nästan tillslutet galleri. Många resande hafva framställt denna ödslighet såsom en obehaglig, ja hemsk kontrast mot lifvet och rörligheten i Binondo. Sådant beror dels af tycke och smak i allmänhet, dels af sinnesstämningen för ögonblicket. Utan att vilja påstå att ej gamla Manila snart nog skulle blifva en något ledsam vistelseort, verkade intrycket deraf på oss snarare angenämt än obehagligt. Dess lugna och allvarliga karakter skänkte en hvila åt sinnet, som snart tröttas af det buller och stoj man lemnat, i hvilket outsägligt vidriga Chineser ingå såsom hufvudbeståndsdel. Den ena efter den