i rödt och hvitt, och utanpå dessa en skjorta af det tunnaste, mest genomskinliga tyg, äfvenledes randigt, så att hvarannan rand är tunnare än den mellanliggande, som dock stundom är af annan färg. I hvardagslag eller under arbete utbytas dock dessa sköra och något kostsamma plagg mot likartade af gröfre materialier. Hufvudbonaden består af en skålformig hatt, inuti försedd med en efter hufvudet passande kalott. Kanten är på utsidan beslagen med messing eller silfver, och upptill prydes hatten af en knapp eller spets af samma material. Insidan är målad med cinober. Qvinnodrägten består af en omedelbart på kroppen knuten kjortel af bomullstyg i brokiga färger, mest rödt och gult, utanpå hvilken sättes ett skynke, som snäft tilldrages om lifvet. Det saknas dock ofta. Detta plagg — allmänt brukadt bland Malajerna under namn af ”sarong” — hindrar benens fria rörelse och ger kroppens ställning en egen rakhet och styfhet, samt gången en viss trippande takt. Bröst och axlar täckas af en kort blus, till formen liknande den af Roms och Greklands qvinnor i forntiden begagnade, endast med den skillnad att den ofta har långa vida ärmar. Den är tillverkad af samma slags tunna tyg som karlarnes skjortor. Kroppens färg skiner starkt derigenom. Små halsdukar och schalar, kastade öfver axlarne och framtill hopfästade, såsom bland tjensteflickor i Sverige brukas, äro i allmänt bruk. Håret bäres uppstruket och hop vridet i nacken, karlarne hafva sitt rundklippt hängande kring axlarna. Fotbekläden består, äfven bland de förmögnare, endast af toffeln, åtminstone i hvardagslag: kanske tillkomma silkesstrumpor vid mycket högtidliga tillfällen. Toffelns ofvanläder är helt kort framtill, och bakstycke saknas naturligtvis alldeles: sulan är så smal att lilltån alltid lemnas utanför lädret, och är inuti rödmålad. Mycken lyx användes i denna del af toaletten: de rika hafva sina tofflor broderade med guld eller silfver, till och med perlor, ehuru naturligtvis sådana dyrbara plagg ej äro i ständigt hvardagsbruk. Båda könen tugga betel till en ytterlig grad, och se således inuti munnen ut som förödelsens styggelse. Man måste hafva sett detta otäcka bruk, för att kunna göra sig föreställning om dess vidrighet. I stadens folkmängd ingår ett betydligt antal Chineser, af hvilka åtskilliga äfven träffas i byarne. Idoga och sparsamma hafva de här, likasom på de flesta andra ställen i Indiska Archipelagen, slagit under sig handtverkerierna och småhandeln. Det himmelska rikets söner förblifva sig alltid lika, och drägten är äfven densamma som i moderlandet, den långa hårpiskan inberäknad. Besynnerligt nog förefaller det dock att träffa sådana, som ej kunna tala chinesiska språket, ett mycket vanligt fall härstädes bland dem som äro födda på ön. De