gick oklanderligt, eller till och med förträffligt; koloniens flotta har sin station vid staden Cavite, ett par mil vester om Manila. Lokalen är förträfflig för varf och andra anläggningar, men allt hvad som finnes är i förfallet skick. Med undantag af några ångbåtar och skonertar, består flottan endast af omkring sextio kanonslupar af olika slag, med 25—40 mans besättning. De större föra svåra kanoner, de mindre blott lätt artilleri. Deras bestämmelse är endast att skydda kusterna mot anfall och härjningar af malajiska sjöröfvare, hvilka ofta i stort antal ofreda dessa farvatten. Dessa vikingar hafva sitt hufvudtillhåll på Sulu-Öarne, men träffas öfverallt på kusterna af Borneo, Celebes, Mindahao och andra öar. På sednaste tider hafva de dock blifvit mindre djerfva, sedan de åtskilliga gånger blifvit allvarsamt tuktade både af Engelsmän och Spaniorer. Ångbåtarne hafva dervid isynnerhet varit af nytta, emedan de kunnat följa röfrarne in i deras kryphål. Med anledning af deras mohamedanska religion kalla Spaniorerne dessa malajiska befolkningar för Mohrer (moros), en visserligen alldeles origtig benämning. Kanonsluparne äro fördelade på åtskilliga stationer längs kusten. Att dömma efter hvad vi hade tillfälle att se, äro de ganska väl hållna och bemannade, en anmärkning som före oss d'Urville gjort om den vid Samboangan (på Mindanao) förlagda afdelning. Manila är säte för en erkebiskop, som har under sig biskopar i Nueva-Segovia, Caceres och Zebu. Att åtminstone det lägre presterskapet icke kan stå på någon hög grad af odling och kunskaper, kan man väl på förhand sluta till, och den skildring deraf, som magister Andersson lemnat, är just ej rekommenderande. Utom det sekulära presterskapet finnes ett antal munkar, som dock ej är betydligt. I staden ser man ofta dylika med högtidlig min på gatan räcka sina händer åt förbigående att kyssas. De flestas frodiga utseende och glada min vitsorda mera om ett makligt och frossande lefnadssätt än om stränga vakor och botöfningar. En förordning förbinder provinsguvernörerna att tillse att ej de andliga göra intrång på de verldsliga myndigheternas område eller visa dem missaktning. Det oaktadt skall presterskapets inflytande vara stort, isynnerhet i de aflägsnare provinserna. Sedan långliga tider har man vant sig att anse Spaniorernes framfart i sina kolonier såsom höjden af grymhet och omensklighet. Utan att förneka eller ursäkta de grymheter, hvilka vid Amerikas eröfrande blifvit begångna, våga vi dock hysa den tron, att den historiska framställningen deraf ej saknar öfverdrifter, och om befolkningar försvunnit, torde orsaken vida mera få sökas i de genom umgänge med den hvita rasen spridda sjukdomar, (såsom koppor m. fl.), än uti