XV. Sinkapoor och Batavia.

1853. Jan. 14 — Febr. 12. Klockan var fem på eftermiddagen när fregatten lemnade sin ankarsättning. Vinden var nordostlig: den friskade betydligt när vi kommo ut i viken, och i solnedgången blåste en god bramsegels-bris. Vi styrde på loppet norr om holmen Corregidor, men i mörkret hölls för nära norra landet, och fregatten stadnade kl. ¾9 e. m. under temligen god fart helt beskedligt på en från stranden några hundra alnar utskjutande lerbank. Påstötningen skedde så sakta att ingen knyck förmärktes, och de under däck varande först genom kommandoorden för seglens bergande gjordes uppmärksamma på att någonting passerat. Babords ankare fälldes, och så snart seglen blifvit beslagna, utsattes båtarne: ett varp utfördes akterut om babord, dess kabel intogs genom en kanonport och lades till spels. Snart visade sig dock att fregatten stod för stadigt fastkilad för att gifva med sig för detta hjelpmedel, vattnet var i fallande, och sedan varpet blifvit vindadt väl styft, för att hindra fartygets drifvande högre upp på banken, beslöt chefen att afvakta nästa aftons höga vatten. Vinden blåste under natten ganska frisk från nordost, och åstadkom tillräckligt sqvalp för att komma fregatten att stundom hugga något litet med aktern. På morgonen d. 15 utfördes, åt samma håll som varpet, styrbords ankare med iklammadt plikttåg, som lades till öfre däckets spel, men oaktadt alla mans förenade krafter rörde sig fregatten ej. Kl. 7 f. m. anlände från Corregidor tvänne kanonslupar under befäl af den der posterade officeren, löjtnanten vid flottan Muñiz, som erbjöd sitt biträde och meddelade att han genast i dagningen telegraferat till staden för erhållande af en ångbåt från Cavite. Arbetet fortgick dock oafbrutet: nio batterikanoner lossades och lades i sluparna, sexhundra kulor i barkassen, och tjugusju cisterner vatten