tömdes och utpumpades för att lätta fartyget, som likväl vid förnyad vindning på plikttåget ej rörde sig det ringaste. På eftermiddagen ankom en ångbåt på 360 hästar, och ankrade ett stycke utanför fregatten. Framåt kl. 10 e. m. var högt vatten, och genom invindning på plikttåget blef fregatten åter flott, hvarpå ångbåten började bogsera; men sedan tågen på de fällda ankrarna voro utstuckna, måste ångbåten stoppa, emedan de långs sidan liggande, hårdt lastade kanonsluparne lupo fara att sänkas af sjösqvalpet, hvarvid akterskeppet åter kom på grund. Två kanoner hissades nu från hvardera slupen ombord, hvarpå de båda satte af från fregatten och ankrade litet närmare land. Kl. 2 på natten började ångbåten ånyo bogsera och fregatten flöt nu med lätthet af grundet och ankrade några hundra alnar längre ut. Den 16 och 17 åtgingo att lätta de båda ankrarna med deras kettingar och tåg och förrätta andra nödvändiga arbeten. Kanonsluparne och en låringsbåt afsändes till den närbelägna Marivelesviken för att fylla vatten. Sistnämnde dag i solnedgången lättade fregatten och ankrade en timme sednare i samma vik. En af sluparna utvisade med lanterna rätta ankarplatsen, hvarest djupet var 15—20 famnar och bottnen lera. Mariveles-Viken erbjuder under nordost-mussonen en god ankarplats, och vatten kan der beqvämligen fyllas från en bäck längst in i viken. Stränderna bestå af skogvuxna höjder, och ved kan der med all lätthet erhållas. Från vår ankarplats pejlades klippan Nunnan (la Monja) i S. t. V., och de små nära stranden belägna klipporna Cochinos (grisarna) i V. S. V. Löjtnant Muñiz och hans slupbesättningar hade hela tiden med största beredvillighet gått oss tillhanda, och Eugenies besättning förtjenar det högsta loford för sin raskhet, villighet och ihärdighet under det tunga, långvariga arbetet i en hetta, som om dagen steg till 29°—30° i skuggan. Den skildring herr Muñiz gaf oss om det lif, de spanske sjöofficerarne föra på småstationerna härstädes, var ej serdeles lockande. Inqvarterade i usla hyddor, ofta långa tider i saknad af annan kost än den bland Tagalerna brukliga, och beröfvade all möjlighet till sällskap eller umgänge, måste tiden blifva dem lång. Den på Corregidor förlagde kan åtminstone litet emellanåt få nyheter från staden, och i skogsdungarna på holmen finnas, likasom i kringliggande trakt på sjelfva Luzon, en mängd af rådjur, som erbjuda en nöjsam jagt. Tagalerne döda dessa med gillrade bågar af bambu, uppställda vid de smala gångvägar genom snåren, hvilka leda till de vattendrag, dit djuren gå att dricka. Vilda bufflar dödas på samma sätt. De begagnade pilarnas uddar göras äfven af bambusplintor, hvilka, härdade i eld, kunna hvassas tillräckligt för att genomtränga den tjocka buffeln från sida till sida. Rådjuren skjutas äfven med handbågar,