Frampå förmiddagen stillnade vinden alldeles ut, men hjelpta af strömmen och en och annan liten flygande vindkåre, nådde vi kl. ½ 11 f. m. Sinkapoors redd, hvarest vi ankrade på tretton famnar, mudderbotten. Strax derefter ankom ombord en båt från den här liggande engelska örlogsbriggen Contest, och den vanliga saluten gjordes med tjuguett skott, som från batteriet vid staden besvarades. Det dröjde ej länge förrän fregatten var omgifven af en mängd båtar, hvars former starkt kontrasterade mot de sednast sedda chinesiska farkosterna och de i Manila brukliga klumpiga, ur en tjock trädstam urhålkade pirogerna, eller så kallade ”bancas”. Några af dem som här visade sig voro af den skarpaste form och lättaste byggnad, och flögo som svalor åstad öfver vattnet. De flesta roddes af Hinduer, än från Koromandel, än från Malabar-kusten, och man kan mot måttlig betalning (en piaster om dagen) hafva en sådan båt med fyra roddare och styrman till sin disposition. Man färdas i dem helt beqvämt, skyddad mot regn och sol af ett tak af blad och mattor. Andra, större båtar voro fullastade med hvarjehanda bland sjöfolk afsättliga varor, hvaribland i första rummet må anmärkas högar af ananas, en frukt man här får i fullkomlighet. Den vexer vild på åtskilliga små holmar, och för ett par skilling får man en pjes af en dugtig melons storlek, hvars präktiga utseende endast öfverträffas af dess förföriska smak. Man må dock med varsamhet njuta af denna lockande frukt, som till myckenhet förtärd ofta åstadkommer elakartad rödsot. Små malajkanoter inställde sig äfven ombord, medförande snäckor och koraller, papegojor och markattor, i hvilka alla varor en liflig handel snart uppstod. Ett slags personer, man här får göra bekantskap med, är de såkallade dubascherna, som motsvara compradorerna i China. De äro allesammans Hinduer, ofta af hög kast, och de största skälmar man kan tänka sig. I någon af Marryats romaner förekommer en sådan herres meritlista, ganska säkert tagen ur någon sådan samling af betyg, som de vanligen medföra, och hvilkas innehåll deras okunnighet om engelska skrifstilen sätter dem ur stånd att känna. En af de ankomna var försedd med rekommendation af vår konsul på stället, herr Reid, (medlem af huset Johnston & C:o), och blef på denna grund antagen, men vi funno honom snart vara en inpiskad skälm. Han var en medelålders man af godt utseende, omsorgsfullt klädd i hvita kläder och dito turban, och hade ett ljusgult streck måladt i pannan från hårfästet till näsroten, ett tecken på hans kast. Han talade engelska obehindradt, var högljudd i försäkringar om sin ärlighet och rättskaffenhet, och affekterade en viss gladlynt godmodighet, hvaraf dock ingen lät bedraga sig. Icke nöjd med att söka för egen räkning lura alla på bästa sätt, lånade han för samma