användt de inhemska furstarna, dem folket sedan urminnes tider var vändt att oinskränkt lyda. Vid indrifvandet af de hårda pålagorna har den vetat att gå till väga på ett sätt, som lyckats förekomma alla allvarsamma förvecklingar. Dessa pålagors beskaffenhet skall strax omnämnas. Till det yttersta beroende af holländska styrelsen, hafva furstarne till namnet en betydlig magt öfver sina så kallade undersåter, styrelsen visar dem till det yttre mycken aktning och betalar dem hederligt underhåll. Sedan längre tider har den haft rättighet att bland den regerande furstens slägt välja hans efterträdare, att inom hans område militäriskt besätta hvilka punkter den godt syntes, och att hos honom underhålla en så kallad hedersvakt, hvars verkliga bestämmelse dock ej är svår att gissa. Naturligtvis har styrelsen ej underlåtit att på thronen upphöja den enfaldigaste och medgörligaste inom slägten, och på alla sidor omgifven af spioner, har hvarje furste ej kunnat göra ett steg, utan att underrättelse derom genast kommit till guvernören. Icke destomindre reste sig 1826 regerande sultanen i Solo, men hans företag misslyckades, och Holländarne begagnade sig af tillfället att ytterligare befästa sitt välde öfver hela ön. I den afsatte sultanens i Solo ställe upphöjdes en ung slägting till honom på thronen, men han delade efter ett par års förlopp sin företrädares öde, och landsförvisades till Amboina, blott för det han emot förbud lemnat sitt slott, utan att derom på förhand underrätta den holländska residenten. Oaktadt hans ärende endast varit att nattetid bedja på sina fäders grafvar, och ingen annan förbrytelse mot de hårda förordningarna kunnat läggas honom till last, utan han tvärtom under det föregående kriget hållit sig alldeles afsides, förblef styrelsen döf för de många förböner som fälldes för honom. Det ansågs dock sannolikt att han på annat sätt, genom för myckna kunskaper och den personliga tillgifvenhet han tillvunnit sig af sina såkallade undersåter, väckt styrelsens skygghet, och att man nu passade på tillfället för att utan att bryta mot sedvanliga bruk befria sig från hans person. Ehuru hård den dom var, som drabbat honom, måste man dock erkänna att styrelsen vid detta tillfälle handlat klokt, ty en magt af detta slag, som Holländarne utöfva i sina ostindiska kolonier, måste visa sig oåtkomlig för allt, som af en okunnig befolkning kan uppfattas eller tydas som svaghet. Ett enda medgifvande föder snart ett annat, och många skulle väl ej behöfvas för att störta hela den på temligen bräckliga grunder hvilande byggnaden. Under sina egna herrskares välde lefde Javaneserne fordom i ett fullkomligt slafveri. Jorden var regentens och dess afkastning lemnades till honom, som endast lät hvar och en behålla det för hans uppehälle nödvändiga. Dock skall denna rättighet oftast varit begagnad