sundet under denna årstid vräker in från sydvest. Vi hade dock knappt stuckit in i denna ränna förr än vinden kastade alldeles emot och blåste i friska byar med starkt regn. Kryssningen fortsattes likafullt med alla de segel fregatten kunde bära, bramseglen gigades och tillsattes flera gånger, men kl. 9 f. m. kom en vida hårdare by än de föregående, som tvang oss att låta märsseglen löpa. Storseglet och mesanen voro redan gigade, men just i detsamma fockegigtågen räcktes, blåste det något slitna seglet långs undra refbandet itu från lik till lik; vi höllo derpå tillbaka ut i Sunda-sundet, hvarest vi hela dagen kryssade mot den inåt Java-sjön sättande strömmen, och en dyning, som nästan alldeleles stoppade fregattens framfart på ena bogen och stundom kom seglen att slå emot masterna, oaktadt brisen var temligen frisk. Sålunda fortforo vi hela natten, omgifna af några i samma fördömelse stadda kamrater. Följande morgon lyckades vi dock ligga öfver Prins-ön och höllo derpå lättare, så att vi ett par timmar sednare voro ur det egentliga sundet, och vid middagen pejlade Java Hufvud i O. S. O. Vinden stillnade helt hastigt, sedan vi väl kommit ut i öppna sjön, hvarest fregatten den återstående delen af dagen obarmhertigt vräktes af den höga dyningen från sydvest. Vi bådo nu farväl åt den Ostindiska Archipelagens farvatten och öar, hvilka sednare af åtskilliga författare, isynnerhet fransyska, blifvit kallade Malesien, efter den derstädes nästan uteslutande förekommande inhemska folkstam. Vårt vistande derinom hade ej varit långvarigt — endast sex veckor — men dock tillräckligt för denna gång. Att dessa öar erbjuda vida fält för odlingar och handel är otvifvelaktigt, zoologen och botanikern finna derstädes mångfaldiga nya och intressanta föremål att undersöka och insamla. För den profana blir dock vistandet der snart odrägligt, ehuru det möjligen under annan årstid kan vara angenämare än under denna. Oss föreföll det som låge det i klimatet något eget förslappande, som vi ej kännt på andra ställen, hvarest dock temperaturen är föga lägre. Atmosferens stora fuktighet torde vara orsaken dertill. Man tappar all lust, all förmåga att tänka och arbeta, till och med nöjen blifva för ansträngande. Något sällskapslif finnes ej, de fleste Europeer äro om dagen alldeles upptagne af sina affärer och göromål, och söka om qvällen endast stillhet oeh hvila; man kan ej vistas länge ute den tid af dygnet då menniskan enligt naturens ordning egentligen bör lefva, och sedan den första nyhetens behag försvunnit, ligger i allt hvad man inom sitt eget slägte ser en tröttande enformighet och en motbjudande fulhet. Man kan ej vika ett steg från de trampade vägarna utan att klifva ned sig i risfältens dy eller fastna i snår och moras. Angenäm sysselsättning vill här säga att beqvämt kullvräkt i en rörstol och med fötterna upplagda