på en annan eller på bordet tillbringa sin tid i en halfsofvande dåsighet, förljufvad af cigarrens ångor, om man har smak för dessas njutning. Sådant kan väl gå för sig till en tid, men i längden! — Det är sannt att ananas och mangustaner och annat man här har öfverflöd på äro förträffliga saker, hvilka vi vilja låta all rättvisa vederfaras, men man vågar ju knappt göra sig ett ordentligt mål af dessa frestande läckerheter, och får skatta sig lycklig om man oaktadt all återhållsamhet och försigtighet slipper lemna sin kropp till föda för landtkrabborna, hvilket ord här ej får tagas i den bildliga bemärkelse, hvari det af oss sjömän någon gång begagnas. Ombord på Eugenie hade vi den stora lyckan att ej i Batavia, eller efter afseglingen derifrån, få vårt antal af sjuka förökadt, utan inskränkte det sig, med undantag af mindre åkommor, till de vid afseglingen från China redan insjuknade. De tre följande dagarna, d. 17—19, blåste mussonen frisk och drog sig småningom på sydvest, med täta, om ock ej hårda regnbyar. Vädersolar observerades d. 17 om eftermiddagen, och månen omgafs ett par qvällar af en gård <footnote>Flera gånger under resan, då sådana visat sig, har diametern blifvit observerad och alltid befunnits 43°-45°. Gårdens form har alltid varit cirkelrund.</footnote>. Dyningen från sydvest var fortfarande ganska våldsam. Den 20 vändes nordvestvart och sattes kurs på Kokos- eller Keeling-öarne, hvilka chefen för ökande af de naturhistoriska samlingarna beslutat besöka. Vinden höll sig stadig omkring sydvest och vädret var utmärkt vackert. På förmiddagen d. 23 ficks den sydliga af nämnde öar i sigte. Under de sju dygn vi legat till sjös hade strömmen, med undantag af första dagen, satt åt nordvest nio mil (1½ Sv. mil) i dygnet. I luftens temperatur märktes ännu ingen förändring, utan den höll sig mellan 25°—29°; hafvets hade endast sjunkit från 28° till 27°. Sakta framdrifven af ostadiga, sydliga vindkast, nalkades Eugenie småningom ön, af hvilken först intet land syntes, utan blott en jernnhög rad af palmer, nedanför hvilka sedermera en strand af bländande hvithet visade sig. Då vi nalkades öns norra ända, hvarest ankarplatsen är belägen, sågs en hvalbåt komma roende mot oss, och snart hade vi en god lots ombord, hvars färg häntydde på något blandad; ras, men hvars språk och målföre voro fullkomligt engelska. Uppehållna af stiltje och ström hunno vi först i solnedgången ankarplatsen, hvarest vi ankrade på sex famnars djup, botten af korallsand. Följande morgon varpade vi längre in i den lilla hamnen, som fått namnet Port Refuge eller Port Albion. Sedan man passerat öfver en ås af koraller, hvarpå är blott 3½—4 famnar vatten, kommer man in i en djupare bassäng, hvarest man har ända till 12 famnar, men stora