härstädes ej skulle kunna emotstå orkanernas våldsamhet. Någon promenad finnes ej inom staden, men bakom den, inåt ön, är en vidlyftig grön slätt, omgifven af med träd planterade vägar, hvarest den vackra verlden stundom visar sig. Detta ställe har fått namnet Champ de Mars. På dess midt är ett monument upprest öfver generalen grefve de Malartie, som under de brydsamma åren 1792—1800 genom kraft och rättrådighet tillvunnit sig befolkningens odelade aktning. Minnesvården förblef dock länge i ofulländadt skick, till dess för tio år sedan guvernören Sir William Gomms fru genom en ”fancy fair” samlade medel till dess fullbordande. Goda macadamiserade vägar leda kring hela ön. Norr ut kommer man i distrikten Södra och Norra Pamplemousses, hvarest man något mer än en mil från staden träffar på kyrkan och byn af samma namn. Vägen är vacker: man färdas mellan skogsdungar och sockerfält, på afstånd framblicka prydliga villor, och utsigten upplifvas af många vandrare, hvaribland man ofta ser Hinduens smärta och behagliga figur. Vid hans sida går stundom makan med sitt barn på armen. Den lätta drägtens lifliga färger glädja ögat, men qvinnans ansigte vanställes af en från näsbrosket ända på hakan nedhängande flat ring. Hinduerne användas hufvudsakligen vid sockerodlingen. Pamplemousses kyrka har ett skönt läge och är ganska prydlig: den tillhörande kyrkogården är tätt beströdd af minnesvårdar, och af på dem stående namn påminna många om historiska slägter och personer. Något längre bort, på motsatt sida om vägen, visas Pauls och Virginies grafvar, belägna på ömse sidor om en liten damm eller rättare en med vatten fylld grop. Kanske skall denne vara en anspelning på att det var det våta elementet, som hindrade de båda älskandes öden att i tiden blifva förenade. Grafvårdarne äro helt enkla, utan något slags inskrift, och ej med synnerlig omsorg underhållna. Några små törnrosbuskar voro planterade inom de trånga skrank hvaraf de omgifvas, men på dem alla fanns blott en enda blomma, så att de fleste af vårt sällskap fingo nöja sig med några blad såsom minne af stället, att vid hemkomsten skänka hemmavarande beundrare af Bernardin de St. Pierres novell. Huruvida för öfrigt hjelten och hjeltinnan deri verkligen existerat låta vi vara osagdt. Strax bredvid kyrkan är en botanisk trädgård, anlagd på 1770-talet. Dess ursprungliga ändamål var att tjena till plantskola för odlingen af kryddor, hvilken då ansågs såsom något utomordentligt lönande. Den person, som i synnerhet arbetade för dess införande, hade det betecknande namnet Poivre. Numera har denna odling afstadnat. Trädgårdens regelbundna utstakning bär vittne om dess ålder, och den skall, enligt kännares omdöme, innehålla mycket af värde.