Frankrike fick snart skörda fördelar af det goda skick, i hvilket denne man bragt Isle de France. Då under Norra Amerikas frihetskrig de ostindiska farvattnen blefvo en tummelplats for engelska och franska eskadrar, kom ön väl till pass och gjorde det möjligt för de Suffren att så länge kunna derstädes hålla sina fartyg i tjenstbart skick. Under revolutionen blef ön ej fri från oroligheter, men ordningens parti, med den ofvannämnde guvernören de Malartie i spetsen, lyckades dock bibehålla öfvervigten, och då konventets dekret om slafvarnes frigifvande ankom, förklarande kolonien sig till en viss grad oberoende af moderlandet. Med erkännande af dekretets riktighet i sak, låter det väl ej betvifla sig att den anbefallda åtgärden, vidtagen utan några förberedelser och utan att tillerkänna slafegarna någon slags ersättning, skulle hafva bragt kolonien på fullkomlig undergång. Gemenskapen med moderlandet var dock ej helt och hållet bruten, och det förra förhållandet återställdes så snart Napoleon hunnit stadga sin styrelse. Under de påföljande krigen gjorde ön amiral Linois samma tjenster som den förut gjort de Suffren, och dessutom utrustades derifrån en mängd kapare, hvilkas lika djerfva som skickliga befälhafvare kraftigt understödde franska flottan vid dess i detta farvatten förda utrotningskrig mot Engelsmännens ostindiska handel. Bland dessa kapare-kapitener har isynnerhet Surcouf gjort sig namnkunnig. Redan vid krigets utbrott hade öns intagande blifvit påyrkadt af dåvarande general-guvernören i Indien, markisen af Wellesley, men blifvit tid efter annan uppskjutet. Slutligen blefvo de engelska handeln tillfogade förluster så betydliga att företaget på allvare blef beslutadt, och såsom förberedande åtgärd besattes den närliggande ön Rodrigues, hvarjemte ett antal fregatter sändes för att hålla hamnarna på Isle de France strängt blockerade. Isle Bourbon föll i Engelsmännens händer. Till sjös var krigslyckan dock mera omvexlande än på någon annan punkt på jorden, och blodiga strider kämpades kring öns stränder. Åtskilliga de båda nationernas kämpar hafva här vunnit sin ryktbarhet: vi nämna Rowley, Willoughby, Duperré, Hamelin, Bouvet, m. fl. Den 24 Augusti 1810 blef en för Engelsmännen olycklig dag, då en af deras fregatter i Grandport tvangs att stryka, tvänne måste uppbrännas af sina besättningar, som begåfvo sig ombord på en fjerde, hvilken ett par dagar derefter äfven måste stryka. Samma öde delades äfven af en femte, som dock dagen efter blef återtagen<footnote>Deras namn voro efter ordningen : Nereide, Mugicienne, Sirius, Iphigenia och Africaine.</footnote>. Ändtligen anföllo Engelsmännen i November ön med en flotta af tjugesju örlogsskepp under amiral Berties befäl, samt femtio transportfartyg,