Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
kunde aldrig bättre begära än att tå gifva detta stöd. Det
är en berättelse att kejsarinnan Katharina II, när hon lät
anlägga den nya staden Cherson vid Dnieprfloden, lät sätta
en inskrift på stadsporten: »här går vägen till
Constantinopel». Sin andre sonson kallade hon med namnet Constantin,
en kejsare i Petersburg, en annan i Constantinopel, så kunde
det vara. Nu kunde tiden vara kommen att rycka fram på
den vägen, som bar till Constantinopel. Att befria
Grekland kunde vara att bilda en lydstat i Medelhafvet för
Rysslands räkning.
Detta, att uprätthålla turkiska riket, var dock ett
europeiskt interesse. Att göra Ryssland ännu mägtigare än
detta rike redan var kunde väl vara minst sagdt onödigt.
Menniskovännerne i Europa, hvilka svärmade för Grekernes
befrielse, begrepo icke alltid detta sammanhanget. Men för
kabinetternas statsmän var saken klar.
Ocli icke minst för de ryske. Man hade sett Englands
åsigt om politikens grundsatser skilja sig från de öfrigas,
nu såg man Rysslands interessen i en dylik motsats.
Men denna motsats framträdde icke genast i yttre
handling. De motsatta sidorna af den grekiska saken framstälde
sig äfven för kejsar Alexander. Han såg dessa saker icke
med uteslutande ryska ögon, men äfven ur den synpunkt,
som tillhörde honom såsom en hufvudman för stormagternas
förbund mot revolutionerna. Hade Grekerne räknat på
Rysslands bistånd, så svek deras hopp, kejsar Alexander ogillade
högt den grekiska upresningen. Men aldeles följdriktig var
ban likväl icke i sin politik. Ty han antog sig dock till
en viss grad Grekernes sak, han talade godt för dem hos
Sultanen, han förehöll Turkiet dess pligt att erkänna sine
kristne undersåtars rätt. Detta skulle aldrig kejsar
Alexander och aldrig någon af de förbundna stormagterna hafva
gjort till förmån för ett upror i någon annan stat.
Den ställning Ryssland intog i den grekiska frågan var
långt ifrån ren och bestämd. Turkiet hade klagomål att
anföra öfver understöd, som blef Grekerne gifvet i Ryssland,
och åtgärder vidtogos från turkiska sidan, hvaraf Ryssland
fann sig förnärmadt ända derhän att krig mellan Ryssland
och Turkiet var nära att utbrista (1821). Ett sådant krig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
