Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4(31
ett vanligt liertigdöme eller konungarike. Men i alla
händelser handlade frågan icke derom att Italien skulle
fördraga Österrikes magt i Venetien och påfvens verldsliga
herravälde i Rom, ty det visste hela verlden att Italien icke
fördrog dessa båda magter längre än Italien var ovilkorligt
tvunget att så göra, men frågan var den huru länge Italien
skulle låta sig bindas af detta tvång eller, med andra ord,
huru länge Italien skulle lemna Österrike i fred i Venetien
ocli påfven i sina återstående besittningar. — Med dessa
förhållanden sammanhängde nu frågan om konungariket Italien
skulle af cle öfriga magterna erkännas.
England erkände genast det nya konungariket, men
Frankrike dröjde från mars till juni månad då Kejsar
Na-poleon omsider gaf sitt erkännande. Åtskilliga stater at
andra ordningen visade sig mycket beredvilliga1), men de
två stormagterna Preussen och Ryssland höllo sig på
afstånd; från Österrike kunde intet erkännande väntas.
Slutligen år 1862 blef konungariket Italien erkändt af Preussen
och Ryssland. Det olika sätt, hvarpå dessa magter gingo
till väga, uplyser huru det tillgick för konungariket Italien
att taga sitt inträde i Europas statsystem och med det
samma öpnar sig utsigten öfver dessa sväfvande frågor, den
venetianska och den romerska, som ännu alltid gjorde
Italiens ställning obestämd.
England gaf sitt erkännande utan alla förbehåll,
engelska regeringen förklarade helt kort och bestämdt att
Hennes Maj:t Drottningen »på grund af den aktning Hennes
Maj:t hyste för de europeiska folkens sjelfständighet»2) vore
sinnad mottaga den italienske ministern såsom konungens af
Italien sändebud. Men om således England rent och
fullständigt gaf sitt bifall hade dock en skriftväxling föregått
och ett utbyte af förklaringar liade egt rum. Af en
skrifvelse från Italiens förste minister Cavour till italienska
sändebudet i London inhemtas att engelska regeringen hade
yttrat sig ej vilja fästa mycket afseende på folkomröstnin-
1) Das Staatsarchiv, T. I, n:o 9—11.
2) »acting ön the principle of respecting the independence of the
nations of Europé».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
