Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•518
önskat ett arfrike och en gemensam stat, de fingo två
valriken med en realunion.
Denna författning kunde ’icke vara till nöjes och blef
ej länge beståndande. Moldaus och Wallachiets folk togo
sitt öde i sin egen hand, ehvad skyddsmagterna och Turkiet
månde säga. Ett stort steg till ländernas förening blef
taget då Moldaus och Wallachiets representerande
församlingar valde en och samme person till hospodar i hvardera
landet (1859). Realunionen hade de fått af sine öfverherrar,
nu gåfvo de sig sjelfve en personalunion. Dermed var
föreningen utförd så mycket ske kunde utan att bryta mot
författningen. Hvardera furstendömet skulle välja sin
hospodar, de hade så gjort, men valet hade fallit på samme
person, detta var ej i författningen förbjudet. Men visst blef
författningen sålunda tillämpad på ett belt annat sätt än
skyddsmagterna och Turkiet hade menat när de skrefvo samma
författning.
Frågan kunde upstå om dessa magter skulle låta härvid
bero. Det hade dock sin svårighet att något säga deremot,
ty bokstafligt lagbrott var ej begånget och veto mot valet
fans ej. Också blef valet verkligen bekräftadt, ehuru det dröjde
tämligen länge, mycket längre än författningen ordagrant
medgaf, innan sultanen gaf »investitur». Detta skedde först
efter samråd med skyddsmagterna och sedan ett
diplomatiskt protokoll blifvit af dem samtlige jämte Turkiet
under-tecknadt i Constantinopel d. 6 sept. 1859. Detta protokoll
innehöll väl ett medgifvande att den nyvalde hospodaren
skulle för sin person i sin värdighet bekräftas för bägge
furstendömena, men detta skedde blott »undantagsvis och
för denna gången» och för att furstendömenas förening icke
skulle erhålla något stöd blef investitur gifven åt samme
furste särskildt för hvardera landet. Grundsatsen att
föreningen ej skulle få utsträckas längre än författningen
medgaf blef strängeligen inskärpt och stränga föreskrifter gifna
huru möjligen förekommande öfverträdelser af författningen
skulle beifras. Detta kunde i nödfall ske genom
»tvångsåtgärder» ’). Men en vigtig sak var att allt skulle ske blott efter
1) »moyens coercitifs». Protokollet hos Samwer, T. IV. 2, p. 82.
Ghillany, T. III, p. 430.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
