Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
England benämnd Henrik II inleddes i visst afseende ett
förändradt tidehvarf. De engelske konungarnes rike blef
under honom utvidgadt med ännu större besittningar på
kontinenten. Föreningen med Normandiet fortfor och
Henrik hade dessutom såsom fädernearf grefskapet Anjou samt
förderfvade åt sin ätt hertigdömena Bretagne och Guienne
(Aqiiüanien) m. m. Genom dessa länder var han herre öfver
en stor del af vestra Frankrike, visserligen för dessa
besittningar vasall under Frankrikes konung, men genom dem
och England derjämte mägtigare än suveränen. Det
anglo-normandiska riket utgjorde en stor magt. Men om man
betraktar omfånget af denna magt, saknades en del af
England, nämligen den landsdel, som kallas Wales,
hvilken lefde under egna höfdingar af gammal brittisk, ej
anglosaxisk och ej heller normandisk starn. Deremot
begyntes under denna tid Irlands eröfring. — Af dessa
länder, England med undantag af Wales, men med tillägg af
Normandiet, Anjou, Bretagne och Guienne samt någon del af
Irland utgjordes den monarki, som Henrik II vid sin död
(1189) lemnade åt sonen Richard Lejonhjertas men redan i
början af 1200-talet under Henrik II:s yngre son, konung
Johan utan land gingo stora delar af dessa länder i
Frankrike förlorade, ehuruväl icke på så afgörande sätt att icke
konungen af England hade anspråk och äfven vissa
besittningar i behåll. Detta förhållande fortfor under bela
1200-talet, och långt in på 1300-talet, konungarne Johans,
Henrik III:s, Edward I:s och Edward Ils regeringar, men
under Edward III (1.327—1377) inträffade åter ett
förändradt förhållande i följd deraf att konungen af England
ansåg sig på grund af sin mödernehärkomst kunna göra
anspråk på Frankrikes krona sedan den i Frankrike
regerande konungalängden af Capetingernes ätt hade på
mansidan utslocknat. Under de långa successionskrig om
franska thronföljden, hvilka häraf föranleddes, var konungen af
England under vissa tider i besittning af stora områden i
Frankrike, men någon stadigvarande förening mellan dessa
besittningar och Englands rike kom ej till stånd. Slutligen
från midten af 1400-talet voro Englands besittningar i
Frankrike aldeles bortkomna med undantag af staden Calais. —
Svedelius: Europas Statskunskap. II. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
