Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
ländernas statsrätt, nämligen den del, som angår de
dynastiska arfslagarne, eller det vi i Sverige kalla
successions-ordningen.
Låter man undersökningen ingå på detta fältet,
kommer man också in på frågan 0111 den yttersta grundvalen för
monarkiernas uphof, det visar sig att den äldsta dynastiska
rätten hvilar på urminnes häfd, hvilken i sin ordning måste
hafva sin begynnelse i vissa familjers framstående ställning
inom folkstammen. Första ursprunget döljer sig, man letar
förgäfves efter orsaken hvarföre just t. ex. Ynglinga-ätten i
Upsala skulle vara kunglig eller hvarföre den äldste
ättefadren för Harald Hårfager i Norge skulle vara konung i sitt
fylke, han och ingen annan. Från sådan urminnes häfd
härleder sig monarkien och på denna grundval hvilar den
rena legitimiteten. Men det är väl äfven en annan sak,
som grundar sig derpå. Med begreppet arf följer begreppet
egendom, den ärftliga legitimiteten innebär att staten är
furstens familjegods, folket är underhafvande på det furstliga
godset. Grundsatsen har sitt renaste uttryck i den franske
despotens (Ludvig XIV:s) ord: »l’etat c’est moi» (staten är
jag). Det tillhör forntidens historia att upvisa huru denna
urminnes legitimitet hos vissa folk begränsades af
folkfrihetens grundsats. I sig sjelf har den legitima monarkien sin
grundsats uttryckt i den monarkiska benämningen »med Guds
nåde». Monarkien, af Gud förlänad, monarken regerande
med gudomlig rätt, detta är den fullkomligt legitima
monarkiens statsrättsliga lära.
Men med tiden upkom i Europa en annan legitimitet,
som grundade sig på förläning af suverän åt vasallen,
feodalsystemets legitimitet. Med den samma följde vissa
ömsesidiga rätt- och skyldigheter mellan vasallen och suveränen.
Besittningsrätten var dock alltid familjens rätt och läran att
staten var dynastiens egendom var i godt behåll.
Inskränkningen var blott att monarken innehade sin monarki genom
öfverlåtelse af en högre monark och var honom förbunden
till tjenst samt att erkänna hans öfverhöghet.
Men den motsats mot den rena legitimiteten, som låg i
folkfrihetens grundsats, så att jämte ärftligheten fordrades
folkets erkännande, har också gjort sig gällande. Folkslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
