Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alard, Jean Delphin - Alboni, Marietta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alard, Jean Delphin, professor vid
konservatoriet i Paris, utmärkt
violinvirtuos och kompositör för sitt instrument,
föddes i Bayonne den 8 mars 1815. Kedan
tidigt visade han stora musikaliska anlag
dem fadren, som var en passionerad
musikälskare, sökte uppmuntra på bästa sätt.
Den lille Alard förf ärdigade först sina
violiner sjelf af gamla cigarrlådor eller hvad
hvad han kunde få tag på, men sedan
han fått en riktig violin, gjorde han så
hastiga framsteg, att han redan vid 10 års
ålder kunde uppträda offentligt och spela
en konsert af Viotti. Två år derefter blef
han elev af konservatorium och studerade
komposition för Fetis samt violinspel för
Habeneck. Vid de årliga täflingarne
(concours) vann han upprepade gånger första
priset. Sedan han slutat sina studier,
blef han medlem af detta instituts kon
sertorkester samt solist vid konungens
privatkapell. Efter Baillofs död 1843 blef
han professor i violinspelning vid
konservatorium och började i förening med
vio-loncellisten Franchomme dessa soiréer för
kammarmusik, som sedan blefvo så
ryktbara. 1850 blef han Viddare af
hederslegionen och utnämdes 1858 till förste
soloviolinist vid kejserliga kapellet.
Som virtuos står han mycket högt.
Hans glänsande teknik, eleganta spel och
fina nyansering lemna intet öfrigt att
önska. Som komponist för sitt instrument
utmärker han sig förnämligast genom
sina instruktiva verk, etuder, duos o. s. v.
samt en förträfflig violinskola, som blifvit
öfversatt på flera språk. Hans öfriga
arbeten bestå mestadels af fantasier öfver
operamotiv samt salongsstycken, graciösa
och tacksamma att spela, men utan
synnerligt djup. Alard är seden 1858
ledamot af Kungl, musikaliska akademien i
Stockholm.
Alboni, Marietta, sedermera grefvinna
Pepoli, en af detta århundrades
förnämsta sångerskor, och i synnerhet som
kontraalt oöfverträffad, föddes 1824 i Cesena,
en liten stad i Romagna. Hennes härliga,
omfångsrika stämma utbildades under
studier för signora Bertolotti, en berömd
sånglärarinna i Bologna. Här hade hon
äfven den lyckan att personligen lära
känna Rossini, som lifligt intresserade sig
för den unga sångerskan och med henne
instuderade de förnämsta altpartierna i
sina operor. Hon debuterade 1841 på La
Scalateatern i Milano som Orsini i
Donizettis opera "Lucretia Borgia" och gjorde
mycken lycka, hvarefter hon med
operadirektören Mirelli kom till Wien, der hon
grundlade sitt verldsrykte. Efter att med
oerhördt bifall hafva sjungit under en
säsong i Petersburg, anträdde hon en
kon-sertresa i Ungern och Tyskland och väckte
allmän entusiasm. 1847 uppträdde hon på
Italienska operan i London, der hon på
Covent Garden-teatern stred om lagern
med Jenny Lind, som då sjöng på Her
’Majestys teater. På hösten samma år
uppträdde hon på åtskilliga konserter i
Aca-demie Royale i Paris, tog sedan
engage-ment vid Italienska operan derstädes, der
hon snart blef parisarnes förklarade
gunstling. Efter ett besök i Madrid,
återvände-hon till Paris och sjöng under loppet af
åren 1850—51 omvexlande på Stora
operan och Opera comique med ständigt
väx-ande framgång. Hennes sång och spel
som Fides i Meyerbeers "Profeten"
betecknas som en af hennes mest geniala
skapelser, och till pagerollen i
"Hugenotterna" komponerade Meyerbeer särskildt
en briljant aria för Alboni. Likaså skref
Auber enkom för henne Zerlinas parti i
"La corbeille d’oranges", en opera, som
| gafs under en månad, men som genast
I föll, då Alboni ej mer sjöng i den. — Än
l en gång besökte hon London, reste sedan
genom hela Frankrike och utsträckte sin
konstresa 1853 till Amerika. År 1854
förmälde hon sig med grefve Pepoli och
drog sig tillbaka i privatlifvet, men
upp-trädde dock någon gång på konserter
förvälgörande ändamål. Hennes
hängifvenhet för konsten förmådde henne att åter
taga anställning vid Italienska operan i
Paris, der hennes härliga stämma och
stora skådespelarekonst visade sig i
oförminskad glans. Efter sin vän och
beundrare Rossinis död lät hon af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
