Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böcklin, Arnold - Böe, Frantz Diderik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
baron von Schack, som bestälde flere taflor
af honom, hvilka karakterisera
konstnären från olika sidor. Den första var en
sig sjelf gisslande anakoret i en vildt
fantastisk bergstrakt och senare en inför
guden Pan flyende herde. År 1858
kallades han till konstskolan i Weimar och
skapade der bland annat sitt berömda
slott vid hafvet, som öfverfalles af
pirater och sättes i brand (samma motiv
oftare upprepadt) och en kolossalt utförd
jagt, föreställande Diana med nymferna
(museet i Basel). Emellertid lemnade
han åter Weimar och återvände till Rom,
der han målade sin hustrus porträtt
såsom en af muserna, hvilket år 1863 väckte
allmän hänryckning, och sedan den ännu
mera framstående villan vid hafvet,
som verkar lika djupt gripande genom
sin melankoli, som den snart följande
Dafnis och Amaryllis (efter Teokrit)
genom sin förtrollande glädtighet. Han
hängaf sig sedermera åt de skrikande
färger inom vegetationen, som då under
inflytande af de antika målningarne i
Neapel och Pompeji blefvo en formlig
passion hos honom. I detta manér
målade han bland annat en pietà med
figurer i kroppsstorlek, som genom sina "sju
regnbågens färger" på sitt sätt uppväckte
likaså stor fasa i Wien 1873 som fallet
äfven var med en Cleopatra. Det gick
utför för honom i Rom, han återvände
till sin fädernestad och utförde här i
museets trappgångar 1869 sina tre fresker,
som till en del äro mycket barocka och
osköna, men tänkta med genialisk
djerfhet och storslagenhet: den skapande
kraften på en. af tritoner uppburen mussla,
en blommor ströende Flora med sina
barn och Apollo med fyrspannet. År
1871 dref honom hans håg åter till
München, der man, som han trodde, bättre
förstod uppskatta hans konst än i Basel.
Här målade han först ett högst fantastiskt
porträtt af sig sjelf, der han framställer
sig som passionerad musikvän, med
döden bakom sig, vidare den hemska
Centaurernas strid (i en privatmans ego i
Worms), men också de för en matsal
bestämda tjusande gestalterna: Ceres och
Bacchus och en af hans mest berömda
taflor: hafsidyllen, som är det mest
originella och koloristiskt största
mästerverk inom Schacks galleri och likaså
träffande karakteriserar den snillrike
konstnärens goda sidor, som i motsats dertill
hans skärande, fullkomligt osköna,
afskräckande sida framstår i den stora
nedtagningen från korset, som han
utförde i Florens, der han bosatte sig 1876.
År 1878 målade han der på beställning
för Berlins nationalgalleri de saligas ö,
som genom sitt hänsynslösa förakt för
formerna framkallade en icke ringare
förtrytelse än denna nedtagning från korset;
år 1880 en om hans hafsidyll påminnande
triton, som på en klippa i hafvet stöter i
sitt musslehorn. B. är i alla händelser
en af de mest prisade, men också mest
tadlade sensationsmålare, hvars
konstskapelser visa ett fram- och återvacklande
mellan genialiskt mästerskap och
afsigtligt tillintetgörelse af allt skönt.
Böe, Frantz Diderik, norsk
stillebensmålare, född i Bergen 1820. Han
studerade först i Köpenhamn, der han
ämnade utveckla sig såsom
landskapsmålare, men begaf sig på 1840-talet till
Paris, der han snart började väcka
uppseende genom sina stillebenstaflor. Hans
"Boudoir", hans "Vildand" och flera andra
taflor förtjena också det rykte de
förvärfvade. På 1860-talet återvände B. till sin
födelseort, derifrån han företog
studieresor i norska Nordlanden och
Finnmarken. Hans "Örn i midnattssolljus" och
andra bilder från dessa arktiska regioner
egde dock ej samma enkla och tilltalande
natursanning som hans tidigare taflor,
och han återvände snart till sina gamla
ämnen.
B. har nu sedan många år bott i
Bergen, derifrån han utsändt talrika
taflor i verlden. På senaste tiden tycks
hans färgsinne ha lidit något, och man
har icke utan skäl förebrått hans senare
arbeten något visst hårdt i behandlingen.
Nationalmuseum i Stockholm eger af
honom "Död räf" (1848) samt ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
