Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferrari, Giuseppe - Ferraris, Amalia - Ferravilla, Edoardo - Ferrey, Benjamin - Ferslev, Christian Lunov Laasby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ferrari är, samt inbragte honom ett af de
tre stora prisen.
Ferraris, Amalia, italiensk dansös,
född i Piemont 1830, studerade danskonsten
i Turin och Milano och debuterade,
1844, på La Scala. Kort derefter anstäldes
hon vid San Carlo i Neapel, der hon
stannade i fyra år och uppträdde i många
för henne komponerade dansstycken.
Sedan hon uppträdt i några andra italienska
städer samt under karnevalerna 1854
och 1855 på Apolloteatern i Rom,
dansade hon i Wien och London och
anstäldes 1856 vid Stora operan i Paris,
der hon gjorde storartad lycka och
ansågs som Fanny Elssiers värdiga
medtäflerska. Äfven i Bruxelles, 1864,
skördade hon stora triumfer, men drog sig
snart derefter från scenen.
Ferravilla, Edoardo, italiensk
skådespelare och dramatisk författare. Han
är född 1850 i Milano. Vid 21 års ålder
beträdde han scenen i sin födelsestad,
och sedan dess har hans rykte varit i
stadigt stigande. För närvarande anses
han vara en af Italiens förnämste
skådespelare i komedien. Det är omöjligt att
säga, af hvilka medel han betjenar sig
för att vinna den framgång, han åtnjuter.
Hans stämma är ej synnerligen
omfångsrik. Men han förstår att på
beundransvärdt sätt framställa de mest
karakteristiska typer, i synnerhet inom
bourgeoisien, och samla deras mest komiska drag
till en fulländand bild. Hans rörelser äro
hvarken för hvardagliga eller öfverdrifna,
hans sätt att framsäga rollen är okonstladt.
Han betjenar sig nästan alltid af
den milanesiska dialekten, och de flesta
dramatiska arbeten på denna dialekt äro
författade af honom. Bland dem må
nämnas ”Pedrin Quarella”, ”Bagolamentofoto-scultura”,
”I du’ ors”, ”Suidex Bertold”
och ”Scena musicale a soggetto”.
Ferravillas sällskap framställer sina
komedier på milanesiska dialekten, liksom
Bosellis trupp utför sin repertoar på den
piemontesiska och Marolins sällskap på
venetianska. Men de ende skådespelare,
som kunna mäta sig med Ferravilla, äro
Edoardo Scarpetta, den ryktbare
Sciosciammocca-framställaren vid San
Carlinoteatern i Neapel, samt Aleeste
Corsini, den berömde florentinske
stenterellon.
Då i våra dagar de särskilda dialekterna
röja en viss tendens att uppgå i
det allmänna italienska språket, böra
namnen å dessa dialektikens företrädare
räddas undan glömskan, desto hellre,
som de intaga en hög rang som
skådespelare.
Ferrey, Benjamin, engelsk arkitekt,
född 1810. År 1825 blef han i bygnadskonsten
lärjunge till August Pugin, hvilken
han ledsagade på flere resor.
Sedan han derefter arbetat under ledning
af den likaledes aflidne Walter Wilkins,
började han 1832 sin praktiska
verksamhet och blef 1835 arkitekt. De mest
framstående af hans talrika kyrko- och
privatbygnader i England äro: S:t Stephanskyrkan
(Westminster) och S:t Jameskyrkan
i Morpeth (Northumberland). Hans
skriftställararbeten i arkitekturens fack
äro många, bland annat: ”Antiquities of
the priory church of christchurch” (1834).
Ferslev, Christian Lunov Laasby,
dansk skådespelare, föddes den 30 sept.
1818 och var icke mera än något öfver
aderton år gammal, då han den 12 maj
1837 debuterade på k. teatern i
Köpenhamn som Edvard Love i ”Kong
Salomon og Jörgen Hattemager”. Under de
första åren spelade han en stor mängd
småroller på k. teatern, men då han såg
att han knappast skulle kunna höja sig
öfver brukbarhetens kategori, och då han
var i besittning af en kraftig baryton,
drog han till Paris för att utbilda denna.
I Seinestaden gjorde han sig så bemärkt
såsom bassångare, att man förespeglade
honom den största konstnärliga framtid;
men han lät sig icke lockas af gyllene
löften, utan vände tillbaka till hemmet
der han under en följd af år utvecklade
en vacker verksamhet vid k. operan. Af
hans vigtigare roller kan man nämna:
Walter Fürst i ”Wilhelm Tell”, grefven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
