Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Joachim, Joseph - Johannessen, Berndt Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom att göra honom till medlem af
teater- och konsertorkestern, samt lärare
vid konservatorium, sökte fästa den unge
konstnären, men på uppmaning af Franz
Liszt flyttade han till Weimar för att der
mottaga en konsertmästarebefattning.
Umgänget med Liszt var för Joachim af stort
inflytande; men i Weimar erhöll äfven
hans sjelfständighet en finare utveckling,
hvilket han bäst bevisade genom att, då han
icke kunde hylla den ny tyska
Wagnerian-ska riktning i musik, som den tiden
isynnerhet i Weimar hade sin härd, begära
sitt afsked. En lysande ställning
erhöll han nu, 1854, hos konungen af
Hannover, der han gynnades med dennes
vänskap och aktning. Enkom för
Joachim tillskapades en
konsertdirektörsbe-fattning med nästan oinskränkta
ferietider, dem han begagnade till konstresor
i Europas förnämsta städer, och dervid
hans konserter voro verkliga triumfer.
Sedan Hannover öfvergått till preussiska
riket, flyttade Joachim till Berlin, der
han erhöll titel af kongl, professor samt
utnämdes till direktör för den nybildade
skolan för musik, och der han sedan
dess som lärare verkat på ett utmärkt
sätt. Joachims viölinspel framkallar ett
äkta konstnärligt intryck genom den
ofelbara tekniken såväl i fråga om
venstra handens fingrar som stråken, genom
en sällsynt förståndsskärpa och ett
tänkbarast fulländadt föredrag. Men dessutom
besitter Joaahim, hvad samtidens
virtuoser i allmänhet icke ega, nämligen stil,
hvilket gör att han alltid tränger till ett
musikstyckes kärna och tar fram det
karakteriska derur. Som tolkare af
gedigen violinmusik, från Bach till och med
Mendelsohn, anses han i det hela icke vara
öfverträffad af någon annan af samtidens
violinister. Han är äfven en
förträfflig dirigent och vid de stora
musikfesterna i Dusseldorf och Kiel 1875, var
han ledare och anförare för det hela.
Sedan den 10 juni 1863 är han gift med
Amalia Weiss, en utmärkt altsångerska
som förr tillhörde Hannovers hofteater,
men numera endast i konsertsalen, och
förnämligast vid utförande af oratorier,
låter sin granna röst klinga offentligt.
Konstnärsparet besökte 1875 Stockholm,
och voro äfven här högt uppburna.
Johannessen, Berndt Johan, norsk
skådespelare, född i Bergen 1859,
debuterade på Bergens teater i januari 1877
och väckte strax mycken
uppmärksamhet som en ovanligt lofvande begåfning
i det komiska facket. Hans första roll
var Anker i "Soldaterlöjer", och den
framgång, han här rönte, ledde till, att man
! vågade det dristiga försöket att låta
honom trots sina unga år spela den gamle
Lundestad, som bekant en af
hufvudfigurerna i Ibsens "De ungas förbund".
! Detta försök utföll utomordentligt
lyckligt, och han har sedan dess räknats i
främsta ledet bland Bergens-teaterns
skådespelare. Han har således varit
betrodd roller såsom biskop Nikolas i
"Kongsemnerne", Stockman i "En
Folkefiende", Stráamand i "Kjærlighedens
komedie", klockar Link i "Nej", Oldfux,
Henrik och Per Degn i Holbergs
komedier, Mats i "Kjærlighed uden strömper",
markis D’Auberive i "Giboyers son",
Kristen Madsen i "Gjenboerne" samt talrika
roller i farsen. Man ser redan häraf, att
i de för öfrigt mer än 100 roller han
spelat inom loppet af sju år, har den
ännu helt unge skådespelaren blifvit
använd på ett vidsträckt fält inom
karak-tersfacket och den komiska
figurframställningen. Första vilkoret för att detta
kunde lyckas, var hans förträffliga
mä-skeringskonst, som ända till
oigenkänlighet förvandlar hans ungdomliga
personlighet till åldringens gestalt, men på
grundvalen af denna lyckliga förmåga
reser sig tvifvelsutan en stor begåfning
som karaktersskådespelare och som
komiker. Att denna ännu ej är fullt
tekniskt utbildad, säger sig sjelft, men vid
25 års ålder kan man i detta hänseende
trygt se framåt och man vågar troligen
icke för mycket, om man förutsäger, att
J. under en vanlig utveckling skall komma
att förvärfva sig namn sora en särdeles
betydande skådespelare. Han fick 1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
