Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nilsson, Christina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvifvelsmål. Visserligen hade hon
mycket lätt att atrappera, men vid de små
barnspektakel, som anordnades i
Berwaldska familjen och hvari hon deltog,
visade hon sig temligen stel. En afton
tog henne Berwald med till teatern för
att se gamla "Friskytten". Nog hade
hon mycket hört talas om operor, men
aldrig förut sett någon. Man tog plats
på parketten. Icke ett ord gick under
hela tiden öfver Christina Nilssons läppar.
Äfven då man tilltalade henne förblef
hon stum, så helt och hållet öga och
öra var hon af allt det underliga som
försiggick der bakom rampen. Den
qvällen fick hon något att fundera öfver
minsann!
För pianospel egde hon ingen håg, men
så mycket, mer höll hon violinen kär, ja
den tycktes nästan skänka henne mera
nöje än sången. Var hon aldrig så trött
efter dagens studier och arbete — med
violinen under hakan var hela hennes energi
återkommen. Sedan hon hört Ole Bulls
violinspel en afton var hon idel
förtjusning. Hon gaf sig ingen ro den qvällen
förrän hon lyckats få fram
flageolett-toner på sin lilla violin, och det ganska
klara och rena ändå. Snart förvärfvade
hon sig så mycken färdighet i
flageolett-spel, att, då hon å sin konsert i De la
Croix’ salong (hvarom vidare längre fram)
utom programet spelade ett litet stycke
på violin, hon frambragte bättre
flageolett-toner än konsertmästaren X, som strax
förut varit framme och spelt ett stycke.
Genom Berwalds försorg erhöll hennes
musiksinne all möjlig utbildning. Så
t. ex. fick hon hvarje söndagsmiddag
åhöra qvartettföredragen hos
musikhandlaren Edv. Josephson, der såväl
klassisk som modern kammarmusik utfördes
af framstående ledamöter af k.
hofkapellet, Ludvig Norman m. fl. Den lilla
uppmärksamma åhörarinnan var alltid
trogen på sin post och försummade aldrig
något af dessa bildande musiknöjen.
Men det var icke endast musikens gåfva
som var den unga flickan i en sällsynt grad
beskärd. En gifmild natur hade äfven i
andra afseenden så rikligt utrustat henne
att man visserligen kunde säga att om
alla hennes gåfvor fördelats på tre flickor
så skulle hvar och en blifvit till fullo
belåten. Sålunda egde hon en snabb och
fin uppfattning, ett ovanligt minne och
en ihärdig arbetslust. En gång ville
man erbjuda henne en roman att läsa.
"Ja, om jag kan hinna läsa ut den på en
söndag, annars tar det bort för mycken
tid för studierna," blef svaret. För
ritning egde hon stor fallenhet och skar med
stor skicklighet i trä. En dag kom Franz
Berwald upp till enkedrottning Josefina
och berättade att han hade med sig "ett
möblemang som Christina Nilsson
förfärdigat". "Nå, hvar har ni det?" sporde
drottningen. "Här, i västfickan," svarade
Berwald och till drottningens stora
förundran framtog han en helt liten ask,
hvari inrymdes matbord, skrifbord,
divansbord samt en hel miniatyruppsättning
stolar, allt skuret för hand med pennknif.
Lilla sessan Lovisa, då åtta år gammal,
skulle ha dem.
Christina Nilssons språksinne var
likaledes egnadt att väcka förvåning. På
otroligt kort tid lärde hon sig att tala
både franska och tyska. Också ville
hon gerna briljera med denna sin talang,
när så föll sig lägligt. Då hon således var
ute på promenad med den fem år yngre
lekkamraten, numera ingeniör Hj. Berwald,
hette det alltid: "Nu ska vi tala tyska, så
att folk tror att vi äro utländingar."
Detta gaf dock en gång anledning till ett
oväntadt qui pro quo, i det en liten
skomakarepojke undfägnade det "utländska"
paret med det spetsiga tillmålet: "Nej, se
på judarne ...!" Längre kom han icke, ty
genom en väl applicerad armbågsknuff
hade den sextonåriga smålandsfröken
ögonblickligen lagt den lille tjufpojken till
marken med de orden: "Här ska’ du få för
det du kallar oss för judar!" Det anförda
vittnar om att Chr. N. icke var någon
hjertnupen flicka. Hvad rädsla ville säga,
det visste hon således icke af. Också var
det på skämt Franz Berwald yttrade vid en
liten hofsoarée till d. v. hertigen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
