Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tichatschek, Josef Aloys - Tidemand, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
ännu skulle kunnat bibehålla icke alle-1
nast stämmans friskhet och klang, utan
äfven den andliga och kroppsliga
ungdomlighet och styrka som skulle kunna
göra ett uppträdande af honom till en
verklig konstnjutning i detta ords hela,
vidsträckta bemärkelse* Men redan vid
det första uppträdandet som Masanielloi
"Den stumma", tog han bokstafligen
publiken med storm, och från den stunden
lemnade den sig fången på nåd och onåd;
han fick göra med den hvad han ville,
— man märkte icke längre hvarken spår
af hans ålder eller besvärades af det
något främmande manér som i åtskilligt
vidlådde hans framställning, man endast
beundrade och njöt i fulla drag af en
stämma lika frisk och klangfull som om
sångaren hade varit tjugosex år istället
för femtiosex, och af ett skådespelarskap
som i de mera agiterade scenerna sökte
sin like i energi och sanning, i rörligt
lif och mångskiftande färgläggning. Han
återkom för andra gången på
försommaren 1865 och uppträdde då fem gånger I
samt för tredje och sista gången i april |
1866, då han stannade här till slutet af I
juli, och då teaterdirektionen för hans I
skull uppsatte den Wagnerska operan |
"Bienzi" i hvilken han utförde titelrollen, I
samt återupptog Halévys "Judinnan", der
han på ett gripande och utmärkt sätt i
utförde Eleazars parti. Han hade förut j
utom Masaniello uppträdt äfven som Jo- i
han af Leyden i "Profeten", och man kan
utan öfverdrift säga att han i dessa fyra
så olika och alla så mycket fordrande
uppgifter stod på höjden af sin konst,
och att man väl förstod den oerhörda
popularitet af hvilken han uppbars äfven
i sitt fädernesland. Kraftigast och
säkrast hugfäste han sig dock i den
svenska publikens minne genom sitt
återgifvande af Bienzis, den eldige och
storslagne romerske folktribunens roll. Det
var i hans utförande af denna roll så
mycken storhet, så mycken sann
mensklighet och ett så fulländadt
konstnärskap, hans stämma hade så mycken kraft
och så mycken smekande klang på samma
gång, att man helt och hållet glömde
bort att beklaga det man icke tjugo år
förut fått göra bekantskap med denne
oförbrännelige framställare af detta
parti. Den gamle sångaren behöll i kärt
minne sina tre besök i Sveriges
hufvudstad, och mottog gerna sina här
förvärfvade svenska vänner i sin lugna fristad
strax utom Dresden, der han ännu
tillbragte öfver ett tiotal af år, och der han
vid sin ölsejdel och sin pipa gerna talade
om1 de dagar då han här sjöng Rienzi
och Profeten, och lade nya och friska
lagrar till de många han redan förut
vunnit som en af samtidens förnämsta
tenorsångare. Han dog i Dresden 1886.
Tidemand, Adolf, norsk folklifs- och
historiemålare, f. i Mandal d. 14 Aug.
1814, skickades redan vid 17 års ålder
till Köpenhamn för att genomgå
konstakademien, och arbetade derstädes under
ledning af den gamle historiemålare»
I. L. Lund. Hösten 1837 begaf han sig
till Dusseldorf och blef här Th.
Hildebrands lärjunge. 1841 utstälde han sin
första historiska tafla af större värde:
"Gustaf Wasa talar till Dalfolket i Mora
I kyrka". Vid midsommartiden samma år
begaf han sig till Munchen, men
Kaulbach och hans riktning tilltalade honom
icke, och ännu samma höst begaf han
sig till Italien, der han skulle göra
studier för ett specielt arbete: "Christus
välsignar barnen", som var bestäld för
Frälsarens kyrka i Christiania, men aldrig^
kom till utförande på grund af
oenigheter med taflans beställare. Hösten 1842
återkom han till Norge och reste
sommaren 1843 ut på en större studieresa f
sitt fädernesland, för att samla motiv till
historiska taflor. Han reste ut som
historiemålare — han återvände som
folklifsmålare; ty det lefvande folket hade^
på honom gjort ett så djupt intryck
genom sitt pittoreska väsen, genom det
egendomliga i lefnadssätt och kostym r
att han beslöt att helt och hållet egna
sig åt framställningar ur folklifvet.
Sedan han 1845 återvändt till Dusseldorf
I och gjort ett för hans konst följdrikt be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
