Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wickenberg, Per Gerhard - Widerberg, Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väckelse öfver den svenska konsten; och
W. började, i öfverensstämmelse med
denna, måla genrer, helst med
landskaplig bakgrund, "Dalkarlen vid sitt lass",
"Vallgosse med boskap" o. s. v., hvilka
små taflor behagade genom ett elegant
utförande och den fina färgen. För att
botas från en ögonåkomma, sattes han
1836 genom vänners bistånd i tillfälle
att besöka Berlin, och der qvardröjde han,
målande och säljande sina allt mer
omtyckta genrer. Efter att helt kort ha
besökt hemlandet kunde han på hösten
1838 tillfredsställa sin länge närda
önskan att besöka Paris, och här blef nu
hans hemvist för alltid. Redan s. å.
debuterade han på en konstutställning med
ett "Nordiskt vinterlandskap", som jemte
ett mindre genrestycke inköptes af dess
direktion. 1839 uppträdde han på
salongen med "Vinterfiske", som skaffade
sin upphofsman guldmedalj och
Hederslegionen, och från nu var hans
konstnärsbana tryggad, och hans taflor
föremål för konstvänners och
konsthandlares lifliga efterfrågan. Så tillkommo hans
"Effet d’hiver’% "Oabane de pécheur",
"Vue de Höll an de» m. fl., i hvilka
uppfattningens natursanning och finhet
förmäler sig med en koloristisk talang af
öfverlägset slag, harmonisk, klar och
mäktig, utan att taga sin tillflykt till
brutala konstgrepp eller bländande
färgmotsatser. Öfver alla W:s taflor herskar
detta nobla, i sig sjelf tillbakadragna vä-1
sen som alltid utgör ett af de nordiska!
konstnärernas förnämsta företräden.
Tyvärr blef denna ljusa bana ej
långvarig. Tidiga umbäranden och
ansträngningar, en sorglös behandling af helsan,
men framför allt sorgen öfver en ung,
af honom älskad flickas död undergräfde
hastigt hans lifskrafter, och i Pau
utandades den 19 dec. 1846 en af Sveriges
mest begåfvade konstnärer sitt lif.
Platsen der han jordades är utmärkt genom
en enkel minnesvård, till hvars resande
medel subskriberades inom målarens
fosterland. En annan hedersbevisning
tillföll honom derifrån redan under lifstiden,
I då [han 1842 kallades till ledamot af
konstakademien. En samling litografier
efter hans taflor, "Wickenbergs-album",
utgafs af Wohlfahrt och förvarar i sin
mån minnet af en målare, som först af alla.
förde den nyare svenska konsten ut i
Europa och der gjorde henne aktad och
ärad. W. blef banbrytare på en väg, der
sedan många andra trädt i hans fotspår.
Widerberg, Andreas, svensk
skådespelare, var född i Göteborg 1766 ocb
[ var redan i början af 1780:talet, således
helt ung, anstäld vid J. von Blaucs
sällskap, för hvilket han i slutet af nämda
årtionde blef styresman. År 1787 ingick
han äktenskap med skådespelerskan
Anna Catharina Widebäck, och man
kannästan säga, att bröllopet firades på
scenen, helst de båda spelade samma afton
i operetten "Annette och Lubin". Vid
besök i Göteborg 1787 och 88 fäste
Gustaf III uppmärksamhet vid Widerberg
och uppmanade honom att taga
anställning vid k. teatern i Stockholm,
hvarest han också den 16 Mars 1790
debuterade såsom Pompé i Leopolds tragedi
"Oden". På repetitionerna, dervid
konungen var närvarande och hade sin
plats i orkestern, fann sig emellertid
hvarken han eller författaren nöjd med
Widerberg, och man tillstyrkte honom
att taga råd af skådespelaren Ahlgren.
Men Widerberg, som fann sig besvärad
af den höge konstdomarens närvaro,
försäkrade, att han på representationen, då
han ej hade konungen som åskådare så.
nära, skulle mera ledigt utveckla sina
anlag. Så blef också händelsen. Han»
spel eröfrade både konungens och
publikens stora bifall. Bland de många
roller han, såväl på det dramatiska som
det lyriska området, utförde, nämnas
särskildt Helmfelt, Tancred,
Vattendragaren, Gubben i bergsbygden, Leheman
och Torparen. Hans milda, välljudande
organ, hans själfulla föredrag och väl
afpassade nyansering af sitt spel gjorde
honom till en af de förnämste sceniske
artister på sin tid. Han afled i
Stockholm don 25 April 1810. Af hans barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
