Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wiertz, Antoine Joseph - Vieuxtemps, Henri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var förfeladt, att konstens utveckling gick
fram utan att han bidragit dertill, att han
var ansedd som en abnormitet snarare an
som den konstreformator han sträfvat att
blifva. Som en djupt tragisk
personlighet, föga lämpad efter den moderna
verldens kraf, står Wiertz i vårt
århundrades kulturhistoria. Kampen med det
gängse åskådningssättefc var för stark äfven för
hans titaniska själ. Han gaf vika — och
dog 1865. Hans taflor tillföllo staten, de
finnas alla kvar i hans atelier, som nu
heter "Musée Wiertz", vid Rue Wiertz i
Bruxelles. I den egendomliga samlingen
finnes ock hans vackra sjelfporträtt med
inskriften: "Är en kritik möjlig i fråga
om konstverk".
Belgien räknar med all rätt Wiertz som
en af den moderna konstens störst
anlagda personligheter. För öfrigt är
konsthistorien förklarligt nog mest hågad att
förbigå honom, efter som han ej hade något
inflytande på sin samtid. För psykologen
är han snarare ett studium än för
konstkritikern. Hans storartadt polemiska
sträfvan har efter honom främst ryssen
Wereschagin upptagit med vida mera
ingripande resultat, derför att den ryske målaren
ej stängt sig inne med sina tankar utan är
så realistisk som någon i sin konst.
Vieuxtemps, Henri, belgisk violinist,
föddes i Verviers 1820. Fadren var
instrumentmakare och äfven något musiker.
När unge Henri var fyra år fick han en
liten violin af fadren, som äfven lärde
honom spela på den. Snart hade den
begåfvade gossen inhemtat allt hvad
fadren kunde lära honom, hvarför en
annan lärare anskaffades. Han hette Ledoux,
och var en mycket skicklig musiker.
Under denna intelligenta handledning
utvecklades gossens anlag så raskt, att han
inom loppet af två år kunde aflägga
offentligt prof på sin skicklighet. Han var
då sex år och uppträdde på en konsert i
sin födelsestad med Rodes femte konsert
och en air med variationer af Fontaine.
Han spelade med orkesterackompagnement.
Framgången var så öfverraskande
att en konstresa genast blef beslutad.
Den anträddes på vintern 1827. Den
unge violinisten beledsagades af sin
fader. Man besökte Liége, Brüssel,
Antwerpen, Haag, Rotterdam, Utrecht och
Amsterdam. I sistnämda stad fick Beriot
höra gossen spela. Han erbjöd sig att
blifva hans lärare. Detta anbud emottogs
naturligtvis med största tacksamhet och
familjen Vieuxtemps flyttade nu till
Brüssel. Beriot blef kan man säga Henris
andre fader och intresserade sig med
oförtröttad ifver för hans utbildning.
Förnämligast sökte han bilda hans smak för
de äldre mästarne och öppnade hans
öra för skönheterna hos Corelli, Tartini,
Viotti, Rode och Kreutzer, hvilka mästare
alla hörde till den skola i hvilken Beriot
sjelf hade erhållit sin utbildning. Han
förde sin unge elev med sig till Paris,
der han 1828 lät honom uppträda på sina
egna konserter. Beriot förskaffade ock
sin skyddsling ett årligt understöd af
konung Vilhelm af Nederländerna,
hvilket han dock genom 1830 års revolution
snart gick förlustig. Samma år lemnade
Beriot Brüssel för att med sin unga maka,
m:me Malibran, begifva sig till Italien.
Henris fader sattes nu i icke ringa
förlägenhet. "Hvad skall jag nu göra af min
unge son?" sade han till Beriot. "Till
hvem skall jag nu lemna honom?"
"Ingen", var mästarens svar. "Låt honom
blott sjelf söka sig sin väg." Och så
skedde. Från sitt elfte år tog Vieuxtemps
aldrig vidare några lektioner i violin!
Till 1833 stannade han nu i Brüssel,
upptagen med studier, lektioner och
konserterande. Två år senare företog fadren
med honom en konstresa genom
Tyskland. I Frankfurt a. M. fick han nu göra
bekantskap med den store mästaren
Spohr, med hvilken han sedan stod i
vänskaplig förbindelse ända till dennes död.
I Stuttgart konserterade han tillsammans
med en ung, talangfull pianospelerska
från Wien, Josefine Eder (f. 1815), som
1833, åtföljd af sin moder, börjat en
konstresa genom Tyskland. Denna unga
konstnärinna blef sedan, 1844, hans maka
och åtföljde honom på hans konsertturer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
