Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Medeltiden - Italien före renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
nå det jordiska paradiset. Där försvinner Vergilius, och Beatrice
träder sin trogne älskare till mötes. Denna skärseldens trettionde
sång är, kan man säga, komediens kärna och även en av dess
mest praktfulla delar. Paradiset ger inte något därutöver i poetiskt
hänseende; uti dess oändliga ljus försvinna alla konturer, och
allegorierna få ej gestalt.
I denna sista del framträder ock mest påtagligt komediens
uppgift att vara ett lärdt verk. Det ger ej blott i den mening en
sammanfattning av medeltidens världsbild, att det är helt fyllt av
dess anda i dess högsta form; Dante ville här ock samla sin
samtids högsta vetande. Vi ha förut i andra länder mött dylika, mer
eller mindre encyklopediska diktverk, och Italien led ej brist därpå;
Dantes lärare BRUNETTO LATINI hade t. ex. skrivit en Tesoretto, en
allegorisk resa genom naturens, dygdens och kärlekens riken. Bland
hans efterföljare står Dante ensam genom sin förmåga att därav
skapa en dikt i högre och högsta mening. Men då han låter
kyrkans störste lärofader, Tomas ab Aquino, förkunna sin skolastiska
religionsfilosofi, då kan inte ens han omgjuta lärdomen till poesi.
Som Tomas med anslutning till gammal tradition tolkade bibeln,
så skulle ock Dantes eget verk tolkas och dess fyrahanda mening
uppletas: 1) den bokstavliga, 2) den allegoriska, 3) den moraliska
och 4) den anagogiska, d. v. s. den som avsåg det eviga livet.
Överallt i dikten finns nu inte denna fyrdubbla mening — dess bättre har
skalden segrat över skolastikern; om så ej vore, skulle komedien
inte vara det enastående verk den är bland alla de efter samma
metod anlagda. Och redan i det mer förståndsmässiga röjer sig
Dantes överlägsenhet; den inre strukturen är lika väl beräåknad som
den yttre, och dikten blir verkligen berättande och
sammanhängande, blir historien om huru Dante själv får kunskap om de eviga
sanningarna, förädlas och beredes till det eviga livet, och tillika den
typiska historien om människans räddning enligt den gudomliga
ordningen.
Men överallt spelar det verkliga livet in; Dantes egen
livserfarenhet finnes där nedlagd, hela hans uppfattning av sin tids
histora och dess personer. Överallt röjes Dante själv, hans rika
och storslagna personlighet med dess lidelsefulla styrka i
kärlek som i hat, dess skoningslösa rättfärdighet, dess ödmjukhet och
självkänsla, dess tungsinta grubbel och allvarliga förtröstan. Det
är detta mänskliga som till sist är det eviga intresset i hans dikt.
I Komedien förenas den lärda och den folkliga diktningen;
där finnes den encyklopediska allegorien och den symboliska pla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
