Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Medeltiden - Italien före renässansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
hade han dock för mycket kvar av medeltiden för att helt kunna
hängiva sig åt denna håg. Han hade renässansens törst efter liv
och skönhet, glans och ära, men han vågade ej obekymrat njuta;
asketismen hade ännu makten över honom, och så uppkom denna
splittring i hans väsen, som han aldrig blev fri från, som gjorde
honom nervös och melankolisk. På vers och prosa utfor han
häftigt mot fåfängligheten och fördärvet t. ex. vid det påvliga hovet
och prisade det stilla, avskilda åt studier och betraktelser ägnade
livet. Men efter någon tid var han dock mätt därpå och kastade
sig åter ut i den glänsande och syndiga, omotståndligt lockande
sköna världen — för att sen åter ångra sig. Vissa av hans latinska
skrifter äro av synnerligt intresse för kännedomen om hans person
och strider; så hans brev, ehuru de visserligen blevo
omsorgsfullt redigerade för publiken, så ock hans moraliska traktater.
Viktigast bland dessa är De contemptu mundi, som Petrarca kallade
sitt »secretum»; den har formen av en dialog med Augustinus och
utgör verkligen tillnärmelsevis en bekännelse, ett avslöjande av
hans innersta med dess »acedia», dess världssmärta över den
ohjälpliga konflikten. Man har på grund av denna hans subjektivism
kallat Petrarca den »första moderna människan»; med mera rätt
nämnes han den förste betydande humanisten,
På latin författade Petrarca en del smärre dikter och ett stort
epos Africa, ägnat förhärligandet av Scipio Africanus och det andra
puniska kriget såsom den romerska republikens höjdpunkt. Verket,
som skrevs 1338—1343, men i sin helhet bekantgjordes först efter
Petrarcas död, ansluter sig till Livius och ådagalägger i allmänhet
just ingen poetisk flykt. Men ställvis framträder lyrikern, såsom i
den episod i femte boken, som besjunger Sofonisba, hennes kärlek
till Massinissa, och hennes frivilliga död, då hon fallit i romarnes
händer; den blev ock, som vi skola se, ett omtyckt ämne för
renässanstragedien. På Africa främst grundade Petrarca sitt hopp
om litterär odödlighet, men han bedrog sig; de italienska dikterna
åro de enda, som ännu läsas.
Petrarcas Canzoniere innehåller sonetter, kanzoner, Italienska dikter
sestiner och ballater. Det finns bland dem fosterländska
dikter som kanzonen Italia mia med dess klagan över
fäderneslandets sorgliga öden, men de flesta besjunga skaldens älskade,
Laura, som han sett första gången i Avignon 1327 och som han
sedan ägnade en trogen dyrkan även efter hennes död, vilken inträffade
tjugu år senare. Om hennes person har man tvistat mycket, och
man har t. o. m. förnekat, att det hos Petrarca varit fråga om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
