Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Renässansen - Klassicismens seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
Racine hade ej blott sådana aktningsvärda och sansade kritiker.
Våldsammare än någonsin förut uppflammade vid blotta ryktet om
hans Phèdre hatet i de förnäma pretiösa salongerna, och det sattes
i gång en oerhörd förföljelse mot honom. Racine var för vek att
oberörd gå igenom denna skärseld och Boileaus tröst hjälpte inte;
han övergav teatern och tillintetgjorde ett par redan började tragedier.
De yttre orsakerna voro dock kanske inte de starkaste; livets
prövningar hade i mycket ändrat och fördjupat hans åskådning —
jämförd med de äldre hjältinnorna är Phèdre med sina samvetskval
ett vittnesbörd härom — han stod vid gränsen till sin mognare
mannaålder, hans ursprungliga religiositet och barndomens intryck
började tråda fram segrande över njutningarnas och ärans lockelser.
Ett ögonblick tänkte han begrava sig i ett kloster, men hans vänner
lyckades avvärja ett så förhastat steg; man arrangerade ett
giftermål, som synes ha utfallit mycket lyckligt, och Racine mottog den
ärofulla sysslan att som historiograf samman med vännen Boileau
beskriva konungens segrar. Något resultat medförde ej detta
uppdrag. Det påstås, att skaldens sista år fördystrats av kungens
onåd, som han ådragit sig genom sin då illa sedda jansenism. I
alla händelser voro för Racine vid denna tid de religiösa känslorna
starkare än alla världsliga; av dem hava hans sista verk inspirerats.
I mer än ett decennium var Racine tyst som skald, till dess
en lockande uppgift ånyo väckte hans skaparlust. M:me de
Maintenon bad honom skriva något stycke lämpligt att uppföras
av de unga flickor, som hon lät uppfostra i S:t Cyr
(skol-förestållningar voro ännu alltjämt vanliga), och så tillkommo 1689—91
tvenne dramer, bibliska till sitt ämne, men genom inlagda körer
såväl som till sin anda mera grekiska än Racines äldre, nårmande
sig mera Sofokles än Euripides. Det första, Esther, år ganska
lyriskt, det senare, Athalie, ett av Racines mest dramatiska; kampen
står där mellan drottningen, som med orätt innehar Juda tron,
och som genom Baalstjänst förtörnat Jehova, och översteprästen
Joad, företrädaren för den ortodoxa traditionen, en profet med
hänförd tro och en politiker med kallt huvud. I sitt hus har denne
hållit den legitime tronarvingen dold, men framställer honom i det
rätta ögonblicket för folket och besegrar så Athalie. — Bland de
egenskaper, som skilja detta drama från de äldre, är det fördjupade
perspektivet; kampen står ej blott mellan två enskilda, är inte bara
en hovintrig, utan har till bakgrund motsatsen mellan den nationella
judiska monoteismen och dess fiender.
»Den härskande eller rättare enda personligheten i Athalie,
Athalie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
