Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Renässansen - Klassicismens seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
största skapelse under hans första period.* Liksom annars
begagnade han sina föregångare med fullkomlig frihet. Hos Euripides
var Hippolytos, det oskyldiga föremålet och offret för sin styfmors
passion, huvudpersonen; för Racine intog givetvis Phèdre själv
denna rang. Hippolyte har han låtit vara förälskad på annat
håll, väl egentligen för att med ett nytt motiv, svartsjukan, öka
Phèdres rasande lidelse. Skulle någon vilja upprepa den gamla
läxan om den franska tragediens stelhet och kyla, så är det nog
att visa hän på denna Phèdre, en skildring av kärleken som
en allt förhärjande passion, som ingen skald förut, blott få
sedermera mäktat. Det är i själva verket här Racine som
människoskildrare gjort en ny insats. Men man förstår ju mycket väl
orsaken till denna anklagelse; den ligger i den stränga stiliseringen
och i denna stiliserings art. Racines människor åro så
genomträngda av sin tids bildnings- och societetskonvention, att den inte
försvinner ens då deras själs innersta djup uppröres.
Racine är inte blott den störste utan den mest typiske Racines
franske tragöden. Hela den yttre konventionen, den en- tragedi.
hetliga och klara byggnaden, koncentreringen i tid och rum,
iakttagandet av den fina tonen — allt detta är den naturligaste sak i
världen för honom; en form, som inte besvärar honom. På Racine
framförallt passar den definition av tragedien, som hans lärjunge
Leopold gav, då han sade att denna är »en ren målning av den
högre mänskliga sinnesnaturen, sådan den hos alla folkslag och på
alla tider igenfinnes, när man nämligen förstår att därifrån avsöndra
den grövre vardagsytan».
För Racine är tragedien i egentligare och djupare mening än
för Corneille en psykologisk kris, historien om en människosjäls
strider, och den kamp mellan lidelse och plikt, som hos den senare
städse avgöres genom den förnuftiga viljan, rasar i hela sin
fruktansvärdhet hos den förre. Phèdre känner, huru lidelsen förhärjar och
förnedrar, men hon överväldigas dock. Man sade att Corneille
skildrade människorna sådana de borde vara, Racine sådana de
voro, och trots den senares starkare stilisering, fann man honom
mer realistisk, ja brutal, liksom hans språk med all dess utsökta
finhet dock förargade genom en del vardagliga, konkreta uttryck. —
För de äldre kom därtill, att de saknade den heroiska fläkten;
m:me de Sévigné sade en gång, att Racine dock inte fann dessa
sublima utbrott, som kom åskådaren eller läsaren att bäva.
* Övers. av K. A. Hagberg 1907. — Racines övriga märkligaste tragedier finnas
i gamla övers. av. Murberg (Atbalie), Adlerbeth (Iphigenie) o. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
